Sverige har, inte minst med Janne Andersson vid sidlinjen, haft en sällsynt förmåga att bemästra möten med sämre rankade nationer och som några slags överlevnadskonstnärer ta sig till de stora mästerskapen. Vi kan fortfarande få åka till landet dit ingen borde åka, men vägen dit blev mycket krångligare.
Så onödigt. Så bortkastat. Så slarvigt.
Det var en dyster och kall kvalkväll i Batumi, semesterorten vid Svarta havet, och Sverige har bara sig själva att skylla. När det fokuserades på att göra det där målet framåt förlorades skärpan bakåt. Det var länge full kontroll, det var målchanser så att det räckte och blev över, men efter Victor Claessons miss tidigt efter paus hände inte mycket.
Åt det hållet.
Före avspark hamnade vi i en intressant diskussion på jobbet om det var rätt eller fel att starta med Zlatan Ibrahimovic på topp. Med tanke på hur hösten har varit för Zlatan. Med tanke på hur bra Dejan Kulusevski stundtals varit i landslaget på slutet. Med tanke på att det faktiskt blir en annan typ av spel med superstjärnan på plan och att spelare som Emil Forsberg riskerar att hamna mer i skuggan när så mycket bollar riktas mot nummer elva.
Nu var Ibrahimovic rätt bra och en av få som faktiskt närmade sig normal nivå. Involverad i mycket. Mer rörlig än i många matcher. Däremot kan man kan klaga på rätt mycket – inte minst ett mittförsvar och centralt mittfält som inte höll måttet – annat. Bortsett från hemmamötet med Spanien har bekymret i offensiven varit tydligt hela hösten: djupledsspelet och löpningarna utan boll.
Det blev brutalt den här kvällen.