Man ska inte överdriva, utan kalla saker för dess rätta namn. Att femman Linköping HC slår tian Modo var på sitt sätt inte så anmärkningsvärt. Men utan att darra på tangenterna skulle jag säga att det var en av säsongens viktigaste vinster.
Med halvdan form, dubbla förluster, tolv insläppta mål på två matcher och tunga namn på frånvarolistan var det onekligen utsatt läge och en del att bevisa. "Nu får det vara nog med torsk", sa Markus Ljungh efter halvdana insatsen mot Leksand häromsistens och...ja, sagt och gjort.
Ska du närma dig toppen gäller att se till att inte förlustsviterna blir för långa och nu hittades snabbt upp på vinnarspåret igen.
Upp över 60 poäng redan i mitten av januari.
Fanns det någon i hela världen som innerst inne hade trott det?
LHC:s förre sportchef Johan Hemlin pratade rätt ofta om ”bortahockey by the book”. När alla offrar sig och täcker skott, när alla visar tålamod och när alla gör vad som krävs för att skydda egna målet. Nu var LHC illa ute i tio minuter, men växte in i matchen och tog över. Fram till slutforceringen var det om inte full kontroll så inte långt ifrån.
Det var imponerande.
Bakåt först. Framåt sen.
Så kan man också vinna.
Eller också:
Så måste man också vinna för att det äntligen ska bli en lång och kul hockeyvår i Linköping.
Marcus Högberg var ännu en gång lysande i målet och frågan är var LHC varit utan sin stjärna. Svaret: inte lika högt upp. Det är inte fel att påstå att 29-åringen är den bästa målvakt som klubben har haft – men att Rastislav Stana och Fredrik Norrena meritmässigt måste rankas högre.
Än så länge.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att jämföra olika tider och Högbergs uppgift har på sitt sätt varit tuffare med tanke på att klubben inte alls varit fastnitad i toppen på samma sätt. Man kan imponeras av de blixtrande paraderna – den när Riley Woods sköt i slutet tar plats på topp fem-listan i karriären – men det största lyftet handlar om tryggheten, lugnet och stabiliteten.
Många såg pigga ut och Patrick Russell måste förstås också nämnas.
Det är inte ofta som du gör hattrick i en sån liga som SHL.
LHC-direktören Carl-Johan Stålhammar rasade häromdagen mot hur ärendet med Anthony Grecos avstängning har hanterats och jag kan förstå reaktionen. Fel gör vi alla (jag gör det hela tiden), men så många på en och samma gång? Nja, där håller jag med Stålhammar.
Det är för dåligt.
Sen påverkas förstås inte beslutet om det var i den eller den zonen eller om det var höger eller vänster ben som träffades, men ändå. Man kan tycka vad man vill om avstängningen, men har en disciplinnämnd tittat på smällen ur femtielva vinklar får man ändå utgå från att det blir rätt.
Däremot är det märkligt att besluten alltid är enhälliga och att nämnden alltid är överens om allt. Hur kan det vara så? Ska det vara så?
Min känsla: Greco träffar först med bröstet, men kommer olyckligt in i situationen och träffar även benen på Lucas Elvenes. Trots allt inte så mycket att säga om matchstraffet. Däremot tycker jag fortfarande att det var fel för Lance Boumas tackling förra helgen. Och i det fallet: både i anmälan och dom står att LHC-forwarden kom in med hög fart. Det gjorde han väl ändå inte?
Snabba beslut på isen kommer alltid bli fel ibland. Inget konstigt alls. Hellre det än den tröttsamma VAR-hysteri som fotbollen drabbats av. Då tycker jag att det är ett större problem med rådande anmälningshysteri och att det så ofta tjatas om avstängningar till höger och vänster.