Det var för tungt i båten, den stod strandad vid strandkanten. Och ingen av de elva svenskarna verkade beredd att blöta ner fötterna genom att hoppa ur och putta på.
Det må hända att Irlands storebror England inte är vad England en gång var på en fotbollsplan. Men Irland är fortfarande vad irländare alltid varit. Ett hårt jobbande lag där fysik och närkampspel är det man älskar allra mest.
Döm då min förvåning när Sverige bjöd in till precis den typen av spel mot irländarna. Sverige spelade ovårdat, med många lycka-till-passningar minst en halvmeter upp i luften. Irländarna tackade och tog emot, satte hårt mot… inte så hårt – och vaskade fram ett par riktigt farliga lägen att ta ledningen.
Zlatan Ibrahimovic var osynlig. Han, som på sistone för en gång skull snackat mer (”Det här är mitt land nu, inte kungens”, och ”Volvo var ett litet företag innan de träffade mig” etc.) än han levererat i landslaget.
Jag har haft en oro över att det här varit Zlatans egna sätt att vrida bort osäkerheten på sin egen form inför EM, ni vet precis som idrottare som säger sig vara ”i sitt livs form” när de kommit upp till åren. När det i själva verket är ett sista desperat försök att intala sig själva något som inte längre finns.
Jag säger inte att det är så med Zlatan – han tycks alltid hitta sätt att täppa till truten på kritikerna, och kommer kanske göra det framöver i EM – men han behöver vara mycket bättre för Sverige i det här mästerskapet.
Och inte såg vi så mycket av de andra heller. Marcus Berg hade något halvläge, Emil Forsberg lyckades inte i sin första mästerskapsmatch och Kim Källström var mest spela-snett-sidled-bakåt-Kim.
Och då hade vi inte ens kommit till andra halvlek, när åtta svenska spelare stod i straffområdet och stirrade boll när Hoolahan satte dit 1-0 för de grönklädda.
Samtidigt kunde vi se Zlatans reaktion över målet på SVT Plays Zlatan-Cam. Han såg totalt oberörd ut.
Tillslut var det ändå den store (Zlatan) och den inbytte (Guidetti) som klev ur båten och puttade på litegrann, med hjälp av en irländare.
Det vore oärligt att säga att Sverige var värda den här poängen (1-1), men efter en sån här kväll var det bara att tacka och ta emot.
Nu ska Italien eller Belgien slås om det ska bli slutspel. Helst båda.
Huh.
*************
Till sist, några reflektioner och tankar:
TV-sändningarna. För två år sen hade jag själv förmånen att vara en del av SVT:s VM-redaktion. I år prioriterar jag semester och familjen. Jag gjorde rätt. Känslan är att både SVT och TV4 tagit en copy/paste av föregående succémästerskap, med i princip samma manskap och upplägg. Tomas Brolin var visserligen en bra gäst i SVT ikväll, men på något sätt känns båda kanalerna ganska trötta trots att EM knappt hunnit börja. Ge mig mer oberäkneliga reportage och intervjuer, tack!
Nya Europa. Som vän av integration och mångkultur gillar jag hur lagen ser ut i årets EM. Schweiz möter Albanien med ett femmannamittfält fullt av… albaner. De flesta länder har en laguppställning som speglar hur dagens Europa ser ut. Av den anledningen tycker jag man kan införa regeln att man vid dubbelt medborgarskap kan byta landslag en gång under en karriär, även när man representerat ett a-landslag. Säg att man spelar i Schweiz, som Granit Xhaka, men har lika mycket hjärta i Albanien där brorsan Taulant spelar. Nog ska man kunna få byta landslag då, vad gör det egentligen, om man har en klar koppling till landet? Men har man bytt en gång får man inte byta tillbaka. Det går att ha precis samma känslor för två olika nationer/landslag. Jag vet.
Huliganerna. De som oroade sig för terrordåd i Frankrike glömde kolla passen på de kolahuvuden som kom in från England, Ryssland, Tyskland och Ukraina. Det har rapporterats om både huligan- och rasistbråk. Också det, kanske, en avspegling av tiden vi lever i där de mörka krafterna tar allt mer plats medan vi andra postar träningsbilder på instagram.