Vi skrev 7 mars 2020, LHC slog Skellefteå med 4–3 inför 8 000 hemmafans i Saab arena och säsongen närmade sig slut.
Inte visste vi då vilket helvete som precis hade börjat.
Det vet vi nu, 558 pandemidagar och 4,55 miljoner covidoffer senare.
Då känns som ett annat liv, en annan tid, ändå känns nuet otäckt bekant här i Saab arena. Visst, LHC överlevde covidsäsongen, men postcovid kan komma att bli nog så tufft.
Det finns absolut ingenting kring LHC-laget som talar för något annat än ännu en säsongslång kamp för att undvika negativt kval. 2–5 borta mot Luleå i lördags och 1–3 hemma mot Djurgården på torsdagskvällen är precis den mardrömsstart på säsongen som alla lag fruktar.
16 av 22 spelare i LHC-laget är utbytta jämfört med 7 mars 2020. Bara Eddie Larsson, Jonas Junland, Max Lindroth, Broc Little, Henrik Törnqvist och Jimmy Andersson är kvar. Sedan i våras har åtta nya kommit och med en sådan omsättning är det förstås nödvändigt att flera av dem lyfter.
Efter den här försäsongen, och de inledande två SHL-matcherna, skulle jag vara orolig om jag var Niklas Persson, värvningsansvarig i LHC.
Jesper Pettersson ser stabil ut med all sin SHL-rutin, Christoffer Ehn verkar lovande, Linus Cronholm likaså. Men sen? Ben Maxwell, Brian Gibbons, Patrick Russell och Craig Schira har inlett fruktansvärt svagt. De kanske alla har något, som kommer explodera senare under säsongen, men hittills ser jag ingenting. Det är ändå dessa spelare som ska ersätta flyktade trion Jarno Kärki, Jaakko Rissanen och Patrik Lundh och de 41 mål de gjorde i fjol.
Man behöver inte vara hockeyprofessor för att förstå att när tänkta stjärnspelare ser så här vilsna ut är ett lag illa ute. Särskilt ett bottenlag som de senaste tre åren har slutat tolva, elva, tolva.
Är jag överdrivet pessimistisk efter två spelade matcher? Ja kanske, ni som tycker det ser bra ut, att nyförvärven verkar sylvassa och att det luktar slutspel om LHC tycker förstås det.
Ändå underbart med publik tillbaka på arenan. De mest inbitna fansen springer tillbaka till arenorna nu, men om LHC ska kunna locka till sig marginalpubliken under 52 omgångar, de som bara går ibland, kommer det att krävas sportslig framgång. Det vet vi sen gammalt.
Mitt råd den här kvällen till alla LHC-fans: Dra åt halsduken ordentligt – det blir ännu en lång, kall vinter för ert kära LHC.