Ikväll är det avspark på det som brukar kallas för drömmarnas teater i Manchester och vi står inför ett mästerskap som vi aldrig har upplevt tidigare. Intresset för damfotbollen har exploderat och det tog inte mer än en timme att sälja slut på biljetterna till EM-finalen på Wembley.
Det kan bli kul som sjutton.
Vad det kan bli mer?
Bra så in i Norden.
Aldrig har väl Sverige gått in i ett slutspel med så höga förväntningar och för att citera Filip Hammar och Fredrik Wikingsson i tv-höjdaren ”Alla mot alla” finns den här gången en inte oansenlig fallhöjd. Trea i VM, tvåa i OS…och fortsätter sviten i EM förstår ni själva var det slutar.
Det vore bara löjligt att sikta på något annat.
Men det ska sägas att det jämfört med OS tillkommer nationer som Spanien, England, Frankrike, Tyskland, Norge och Danmark.
Den svenska styrkan? Styrkan. Den svenska bredden? Toppen.
Den här blågula versionen är med Peter Gerhardsson och Magnus Wikman på bänken taktiskt flexibelt, har många spelare som kan avgöra och en fysisk styrka som gör det ännu tyngre att möta. Du behöver inte avgöra i minut 36. Det funkar lika bra (eller kanske ännu bättre) i minut 88.
Linda Sembrant och Stina Blackstenius dras med skadebekymmer och vi kan nog slå fast att ingen av dem startar i premiären. Om inte Gerhardsson har överraskat tidigare lär han inte börja med det nu. Lina Hurtig får fortsätta som central forward och det blir bra det också. Då tror jag att Sembrandt kommer att saknas mer för att få stadga och bättre passningsfötter i försvaret.
Mötet med regerande mästaren Nederländerna lär bli avgörande för vilket av lagen som vinner gruppen och får enklare motstånd i kvartsfinalen. Att Sverige inte ska ta sig vidare? Nej. Kommer inte att hända.
Sen måste jag erkänna att jag är nyfiken på Martin Sjögrens norska landslag. Med en offensiv kvartett med Ada Hegerberg, Caroline Graham Hansen, Guro Reiten och Frida Leonhardsen Maanum borde det räcka långt, även om det finns frågetecken åt andra hållet.
Danmark har Pernille Harder och måste om LFC-stjärnskottet Amalie Vangsgaard inte ens platsar i truppen vara bra. Finland? Nej, för åldersstiget och räcker inte. Island? Tja, kan skrälla mot Frankrike och Italien.
Min favorit?
Jag trodde på Spanien som inte förlorat på länge, men med världens bästa spelare, Alexia Putellas, korsbandsskadad dagarna före premiären vete sjutton. Jag får väl helt enkelt säga Sverige då.