Under våren har jag vid ett par tillfällen surrat med Linköpings FC tidigare tränarduo med Olof Unogård och William Strömberg. De har sagt ungefär samma sak och senast var det Strömberg som uttryckte sig så här:
– Man har sneglat lite mot hur det ser ut nu och det är inte utan att man blir lite avundsjuk.
Jag förstår vad han menar.
Då:
Långt från full trupp långt in på våren och utan en coronaförsenad seriestart hade aldrig LFC slutat så högt upp som fyra.
Nu:
Full trupp redan i januari, en mycket starkare grund och andra möjligheter att bygga något hållbart.
Jag skulle säga så här: känn ingen press, men med tanke på den satsning som gjorts, med tanke på laget och med tanke på förutsättningarna är allt annat än topp tre i höst faktiskt ett misslyckande. Så bra borde LFC vara. Så bra är inte de andra lagen.
Andrée Jeglertz är damallsvenskans mest meriterade tränare och vet vad som krävs för att lyckas både nationellt och internationellt. Det är definitivt en styrka som talar för framgång under de närmaste åren. Dessutom har Malin Levenstad värvats in från Rosengård och jag tror verkligen på kombinationen.
Det har snackats mycket om en större taktisk flexibilitet och kan du spela på olika sätt, men göra det lika bra är mycket vunnet. Av det jag sett under försäsongen har det mestadels sett raskare och rakare ut. Gärna det. Att ha bollen är inte mycket värt om du inte gör något med den.
Nilla Fischer satsar mot ett femtielfte mästerskap och har sett bättre ut än på länge, Frida Leonhardsen Maanum är kvar som offensiv motor och är det någon som ska göra målen som krävs för topp tre så är det Uchenna Kanu.
Tittar du på papperet (så här års är det svårt att titta på så mycket annat) borde faktiskt Rosengård vinna, men jag tror att tokoffensiva Häcken gör det och sen finns tredjeplatsen där att ta för LFC. Med en biljett till Champions league i potten är inte det viktigaste att bli etta eller tvåa utan att bli – trea. Om ni förstår vad jag menar.
Till nästa säsong blir det 14 lag i damallsvenskan och jag är som jag skrivit tidigare klart skeptisk. Inte dumt med fler matcher, men är det verkligen rätt väg att sänka kvaliteten när allsvenskan redan tappat mark i näringskedjan, när penningstarka europeiska jättar dominerar allt tydligare och plockar de spelare som man vill ha?
Det känns nästan lite som att ge upp. Att slå fast att den svenska ligan på damsidan numera är ungefär som den nederländska ligan på herrsidan. En utvecklingsliga på vägen mot något större. Då hade det varit kaxigare att komma med något nytt och satsat på ett avgörande slutspel eller något liknande. Kan jag tycka.