Det snackades på förhand om det nya Sverige och det tog inte många minuter förrän vi fick se just det. Pang, pang. Åt båda håll. Det tog bara elva sekunder för Alexander Isak att svara på det spanska chockmålet och det var en helt galen inledning.
Sen var det häftigt att se hur Sverige stressade sönder spanska försvarare, vågade bygga eget spel och det kan inte ha varit särskilt många gånger i sina fotbollsliv som Janne Andersson och Peter Wettergren spelat med en så tydlig offensiv balans. Jämför med EM-mötet i somras där det var sällsynta blågula besök på spansk planhalva och ärligt talat knappt hade bollen var det som skillnaden mellan "Det sjunde inseglet" och "Den nakna pistolen".
Då var det försvaret som låg bakom 0–0. Nu var det anfallet som låg bakom 2–1.
Med så många kreativa och fartfyllda spelare i startelvan, och utan nyttiga gnuggare som Sebastian Larsson och Marcus Berg, fanns egentligen inte så många andra alternativ än att ställa om till att gå mer framåt. Det är inte säkert att det alltid är rätt väg och rätt sätt att spela, men den här gången var det klockrent och dessutom utan att det gick ut över defensiven.
Samarbetet mellan forwardsduon Alexander Isak och Dejan Kulusevski var rent av lysande.
Jösses, vilket flyt, vilka idéer och vilken fart i kontringarna.
Ska man skrälla mot världsstjärnor så är det förstås på hemmaplan som chanserna är störst. Chansen fanns att ta och Sverige tog den. Med besked och med ett nytt sätt att spela. Vi har ett delvis annat landslag med andra möjligheter och fortsätter de så här kan de banne mig ta sig hela vägen till Qatar.