Ska man få veta sanningen är det ofta en bra idé att ta ett snack med Jonas Holös. Rutinerade LHC-backen har nästan alltid något vettigt att säga och är när så behövs befriande ärlig. Efter avslutad vecka med tre raka segrar och avsevärt förbättrat läge i tabellen sa han:
– Det är fascinerande med ishockey. Vi har gjort mycket rätt tidigare, men på något sätt har det ändå blivit fel till slut. Man kan prata om en massa annat, men så mycket handlar om det mentala. Om vi förlorat de tidigare matcherna den här veckan hade vi aldrig vunnit den här.
Jag tror att han har helt rätt.
Frågar ni mig finns inte så mycket vackrare i ishockey än kampfyllda och adrenalinstinna vinster med 1–0.
I två perioder fortsatte LHC att visa mer självförtroende, självklarhet och struktur och i den tredje var det kanske inte så vackert, men desto mer viktigt. Strunt samma hur det ser ut. När alla sliter livet ur sig och gör vad som krävs för att skydda det egna målet har det också ha sin charm. Jag lovar. I synnerhet om du förlorar om du inte gör det.
Jag bara älskar det.
Det genomgående problemet ända sedan i höstas har varit spelet fem mot fem och förmågan att behålla ledningar/stänga matcher. Nu togs just en sådan seger som så sällan tagits tidigare.
Bra där.
Mer sånt.
För vi kan också vara överens om att ingenting är klart, men att det nu i alla fall är på rätt väg. Det kommer att krävas betydligt fler av sådana här veckor och insatser för att det här ska sluta lyckligt. Och några ovälkomna besök av hybris har man definitivt inte råd med.
Det måste ha varit hösten 2010 som jag åkte till Karlstad för att träffa Jonas Junland. Efter en säsong i USA hade han flyttat hem till Sverige, men inte till Linköping utan till Färjestad och det blev ett jäkla liv bland LHC-fansen.
Han blickade ut över Klarälven och sa med ett snett leende:
– Hm, vad tror du? Tror du att alla i Linköping kommer att riva sönder den här sidan i bilagan?
Tiderna förändras.
Är det någon som nu går hem bland supportrarna är det stadens son med det väldiga skägget.
Efter tre och ett halvt år i schweiziska Lausanne hann han knappt landa i Linköping innan han tog sig till Saab arena för möte med just Färjestad och det var mycket kärlek (förutom på isen) i en nästan fullsatt lada. Är det någon som ska leda Linköping HC genom tuffa tider och till fortsatt spel i högsta serien så är det Jonas Junland. Det går inte att tolka beslutet att direkt göra hemvändaren till lagkapten på något annat sätt.
Det känns kaxigt, modigt och långsiktigt och jag gillar det. Snacka om att visa förtroende och ge ansvar. Snacka om att skicka signalen att här är killen att ta rygg på.
LHC får in en naturlig ledare, utan en massa förluster som ok att bära på, och det gör också att andra spelare inte behöver känna samma tyngd och ansvar. Tillsammans med ovannämnde Holös blir det på sikt ett backpar att verkligen lita på och som kan bära mycket istid i olika situationer.
Nu hade inte Junland spelat sedan 17 december och att det med ojämna mellanrum syntes lite rost och ovana vid systemet var inte så konstigt. Det hade tvärtom varit märkligt annars. Han spelade inte heller så mycket mot slutet, men jag gissar att det berodde på att han var trött av en fart och ett tempo som han ytterst sällan var i närheten av i Schweiz. Knappt 14 minuters spel var nog en rätt lagom start.
Jag är rätt säker på att Junland är vad LHC behöver. Jag ska inte tjata om det där med att även en forward av klass också bör plockas in, i synnerhet nu när Andrew Gordon missar resten av säsongen, ni vet vad jag tycker där, men det är svårt att inte nämna det.
Det finns alltid risker ett fyraårskontrakt (och lite därtill) för någon som fyller 33 i höst, men jag vet att det inte tog särskilt lång tid att komma överens. Det är en värvning som ger optimistiska signaler, som visar att han tror på den satsning som görs och ett sådant symbolvärde ska inte underskattas i det läge som just nu är när klubbens existens i högsta serien faktiskt står på spel.