Redan när dåvarande UEFA-presidenten Michel Platini fick gehör för sin idé om ett EM i en massa olika länder kändes det som en osedvanligt dum idé. Nu, mitt i en pandemi som förhoppningsvis lättat, men som fortsatt lägger sordin på en hel värld, ska alltså landslag, supportrar och mediabolag resa kors och tvärs över Europa, spela 51 matcher i elva städer under en månad.
Kändes det dumt då känns det ännu dummare nu. Hur ska det här sluta? Med fotbollen och med smittspridningskaoset?
Sans och vett är inte självklart i pandemins spår. Det enda vettiga hade varit att ställa in både EM och OS, men pengar pratar, lukrativa tv-avtal bär idrotten och nu blir det som det blir. Men jag kan inte vara ensam om att känna att det inte blir lika kul och festligt som vanligt. Eller?
Det är inte säkert att bästa laget vinner EM utan snarare bästa laget som inte drabbas av coronautbrott. Sverige har Emil Forsberg. Portugal har Cristiano Ronaldo. England har Harry Kane. Frankrike har Kylian Mbappé. Belgien har Kevin de Bruyne.
Vad alla har? Virus och vaccin. På ett eller annat sätt och i olika omfattning. Alla kan bli smittade och ingen går säker. Inte ens starka fotbollsspelare i sina bästa år.
Men på fredagskvällen börjar det med Turkiet-Italien i Rom och något säger mig att det på typiskt premiärvis blir tillknäppt och målsnålt. Känslan är att det den här gången finns ovanligt många förhandsfavoriter med klassiska fotbollsländer som Frankrike, England, Tyskland, Portugal, Belgien och Italien.
Det är förstås fullständigt omöjligt att sia om hur det ska gå – tänk Grekland 2004! – men även en reporter med ambivalenta dag måste bestämma sig och då säger jag England. Riktigt vass trupp, många spelare i rätt ålder och hemmaplan genom nästan hela turneringen.
Det borde räcka långt.
Sverige? Tja, om vi bortser från det som hänt under de senaste dagarna och att Zlatan Ibrahimovic är skadad påminner rätt mycket om läget inför Portugal-EM 2004 då ingen vet vad som hänt om inte Olof Mellberg slagit den där straffen så att Edwin van der Sar kunde rädda.
Att zuperztjärnan saknas är förstås ett avbräck, men att laget blir så mycket sämre för det? Jag tror inte det. Jag tror på kvartsfinal och på ännu en solskenssommar med stigande fotbollsfeber. Andra nationer har sina spelare, men Sverige har sitt lag och sin förmåga att få ut mer av mindre. Det passar oss. Det är så vi vill ha det. Det är så vi skapar nya minnen.
Janne Anderssons gäng gick till VM-kvart 2018 och har ett bättre lag nu, med inte minst fler offensiva alternativ. I Spanien har den gyllene generationen upplösts och kvar är bara Sergio Busquets (och han är covidsjuk). Polen har Robert Lewandowski, men han är sällan lika bra där som i Bayern och Slovakien har inte så mycket alls.
Av alla EM genom åren minns jag det i Sverige 1992 allra bäst. Som betydligt yngre murvel gjorde jag mitt första riktigt stora mästerskap, inför premiären fotograferade vi franske försvararen Basile Boli vid en svensk polisbil utanför hotellet och inför finalen satt jag på tu man hand med danske stjärnan Brian Laudrup i Stenungsund.
En annan tid. En annan värld. En annan fotboll.
Danmark skulle inte ens ha fått vara med, men kom in från gatan, otränat och oförberett, slog stora Tyskland i finalen och varenda by och varenda ö gungade. Den fula ankungen blev en vacker svan och HC Andersen kunde inte ha skrivit en bättre saga.
Jag hoppas att det skrivs en ny i sommar. Och att inte någon med namnet covid och nummer 19 spelar huvudrollen.