Chris, sa Chris, och sträckte fram högerhanden. Cam, sa Cam, och hälsade lika artigt. Sen stod man där och var lik förbannat osäker på vem som var vem. Det är inte lätt med tvillingar.
Det var sommaren 2010, jag och fotografen Jeppe Gustafsson åkte under en vecka SHL runt och besökte tolv klubbar i tolv städer. Från Ormberget var det en bedårande utsikt över Luleå och det visade sig att naturälskarna Chris och Cam Abbott hängde där ibland. "Vi spelar inte för att komma tia. Vi spelar för att vinna", sa bröderna.
Det har hänt mycket sedan dess. På den tiden hade LHC just spelat dubbla SM-finaler och värvade en massa spelare från Rögle, som på den tiden åkte jojo mellan högsta serierna. Numera är verkligheten en helt annan. För LHC – och för Rögle.
Med rätt personer på rätt plats kan det gå fort uppåt och det framgångsbygge som tvillingarna under snart fem säsonger har snickrat ihop i Ängelholm är mäktigt. Från lindansarlag till SM-final i en stad som andas hockeyfeber och i en klubb som ständigt växer. Sportsligt och ekonomiskt.
Där ser man också hur långt man kan komma med kontinuitet, injicerad vinnarmentalitet, välvilliga sponsorer och vilja att förändra. Därför gillar jag också när LHC-basen Roger Ekström säger att ”vi är i behov av kontinuitet nu”. Helt rätt. LHC är inte där man vill vara, men även om jag ännu inte tar för givet att den här säsongen slutar lyckligt så är man på rätt väg. Tror jag.
Jag gillade mycket med LHC-insatsen mot serieledaren. Bra attityd, respektlöst och gediget. Känslan var att Rögle inte riktigt var fullt påkopplat, så chansen fanns för mer – men poäng i Ängelholm kan aldrig vara annat än bra.