Ledning. En spelare mer i nästan 90 minuter. Hemmaplan. Halvdant motstånd.
Ändå lyckades LFC förlora i Champions league-kvalet mot Sparta Prag.
Ja, det är rätt uttryckt.
Lyckades förlora.
Det måste göra fruktansvärt ont
Det gör ont när drömmar dör och kvar var bara tårar och besvikelse. Snacka om att ha precis allt upplagt och så bara skiter det sig. Totalt. Nu tror jag ju inte att det hade funnits en chans att störa Paris FC på lördag, men strunt samma. När får LFC nästa chans att vinna en match i Champions league som betyder något?
Snacka om att kasta bort chansen när den verkligen fanns där att ta.
Den senaste tidens resultat har inte varit värdiga en klubb som Linköping FC.
Det största ansvaret ligger så klart på dem som var på planen, men det är också underkänt deluxe för Rafael Roldan & Co. Efter alla försäljningar är det här laget uppenbarligen inte tillräckligt bra, men det är ändå upp till tränaren att få ut mesta möjliga av det han har att tillgå.
Det kan ingen säga att han har fått.
Att under så lång tid vara en spelare mer och inte få till mer konstruktivt framåt var bara för dåligt. Allra mest satt jag och funderade över hur tröttkört det såg ut i förlängningen. Vad var planen? Hur ska vi forcera? Vad ska vi göra?
Nu var det mest att ingen gjorde någonting.
I ett lag där så få sticker ut och där mycket känns uddlöst fortsätter jag att tycka att det är högst märkligt att Irene Dirdal spelar så lite. Norskan är ojämn, men kreativ och gjorde till att börja med inte många fel när hon kom där hon borde ha varit från början.
Annars satt jag på Bilbörsen arena, njöt av en alldeles bedårande sensommarkväll och tänkte på – Stuart Baxter. Ni kanske minns den klassiska ordväxlingen när dåvarande AIK-tränaren lackade ur på domaren för många år sen.
”This is the fucking Champions Leauge, not amateur football.”
Sa Baxter.
”This is the fucking Champions Leauge, not amateur football.”
Säger jag nu.
Det kom alltså 553 åskådare och jämfört med den sköna festen mot Arsenal för ett år sedan var det ungefär lika stor skillnad som mellan Kamala Harris och Donald Trump.
Har vi fest, eller?
Man kan tycka att marknadsföringen har varit sådär (för det har den), men jag har varit inne på det tidigare och LFC:s allra största bekymmer är hur intresset ska väckas till liv igen. Och med sådana här resultat blir det ännu svårare.