Ingen kan påstå att det var någon särskilt flashig och sprakande semifinal i Auckland.
Men slutet.
Jisses.
Nej! Ja! Nej!
Till slut var det spanska spelare och ledare som jublade, medan de svenska förbannade sina öden. Så nära, men ändå så långt borta. Det gör alltid lika ont när drömmar krossas. Den stora chansen fanns där att ta, men Sverige tog den inte och för många av de här spelarna kommer den inte att dyka upp igen.
Det var en taktisk nagelbitsrysare, men det blev en förlust som kommer att svida.
Länge.
Lika starkt som det var att komma tillbaka och få till en sen kvittering efter lyckade samarbetet mellan inhopparna Lina Hurtig och Rebecka Blomqvist, lika svagt var det att släppa till den där ännu senare hörnan och skottet som skickade Spanien hela vägen till finalen i Sydney.
Möjligt att jag är överdrivet kritisk, men jag tycker ju att Zecira Musovic, hyllade målvakten, borde ha gjort det bättre där. Ingen tavla, men ett skott som du måste ta i en så här match.
Sverige har gjort ett starkt VM och är en stormakt på damsidan. Aldrig missat ett stort mästerskap som OS, VM och EM. Tittar du på den här generationen av svenska landslaget har det om jag räknat rätt blivit fyra finaler och dessutom sex semifinaler sedan millennieskiftet.
Hur många turneringsvinster?
Inte en enda.
När det gällt som mest har inte Sverige varit som bäst. Inte den här gången heller. Det är lätt att vara efterklok, men det hade inte skadat med lite mer kaxighet och rakare spel. Fler längre bollar bakom backlinjen för att öka trycket och få matchen mer på sina villkor.
"Jag är så trött på jävla mästerskapstårar", sa just Kosovare Asllani i tv och det var ord som sa det mesta.
Skillnaden mellan att komma trea eller fyra är lika stor som skillnaden mellan Lasse Stefanz och Rammstein. Hur mycket det än smärtar nu, hur värdelöst det än känns, så är det bara att försöka att ladda om (det blir inte lätt, jag inser det) och skapa nya bronsminnen. Man kan säga att en match om tredje pris är en match mellan förlorare som inget betyder.
Men fråga bronshjältar som Tomas Brolin och Nilla Fischer.
Så att det inte betyder något?
Låt oss glömma det här och nu.
Det ska erkännas att jag närmade mig detta VM med känslan att utvecklingen tagit många kliv framåt, men att Sverige inte riktigt hängt med. På klubblagsnivå är vi definitivt efter, men med landslaget är vi fortfarande med. Förhoppningen är att VM-framgången kan få hjulen att snurra snabbare även hemma i allsvenskan, som behöver ett ökat intresse och få hjälp med marknadsföringen.