Det finns säkert en och annan som tror att jag skriver det här för att Linköping HC just förlorat streckmötet med Leksand, men jag lovar att det verkligen inte har ett endaste dugg med det att göra.
Den här matchen kastade LHC bort och får skylla sig själva.
Med bättre skärpa och noggrannhet hade bussen rullat från Leksand med en seger medpackad i bagageutrymmet.
Låt oss återkomma till det.
Men först:
Jag har länge ogillat påhittet med tre mot tre-spel i förlängningen.
Vad är det för ishockey? Är det ens ishockey?
När så mycket står på spel känns det orimligt att det plötsligt ska bli som en annan sport. Och hur kul blir det att titta på? Jag vet att förändringen gjordes för att för att fler matcher skulle avgöras och inbillar mig inte att det ska förändras över hela världen bara för att en obetydlig tyckare tycker att det är dags att ta bort larvet.
Man kan tycka att större ytor skulle innebära mer av publikfrieri och en massa chanser åt båda håll. Så kan det vara. Men det skiljer för mycket. Om det nu till varje pris måste avgöras, och det måste det nog, hade det varit bättre, roligare och mer rättvist för alla att antingen återinföra fyra mot fyra eller rent av gå direkt på straffar.
Tycker jag.
Nu hade LHC 2–0 mot ett skadeskjutet Leksand som inte var bra, men i stället för försvarad ledning var det mest hönsgård i egen zon. Jag hittar inget bättre ord än naivt. Egentligen är det märkligt att man inte blivit ännu mer straffat av kaptenen Oscar Fantenbergs frånvaro och en försvarare av klass borde ha varit på plats redan igår.
Problemet är att det inte verkar finnas någon sådan på marknaden.
Tills vidare har jag svårt att förstå att inte mer rejäle Arvid Aronsson ges speltid i det här laget, men vad vet väl jag?
Den positive konstaterar (utöver att nästjumbon HV fick stryk) att LHC nu tagit poäng i åtta av de nio senaste matcherna. Det är bra. Problemet är att det har blivit för få trepoängare och att det är sådana som behövs för att verkligen lyfta i tabellen.
På kort tid har det nu varit matcher mot bottenkonkurrenterna HV, Modo och Leksand.
Facit:
En poäng.
”Det känns skit”, hörde jag Ante Karlsson, tränaren, säga efteråt och det kan jag förstå.
Till sist 1: Det var två lag med många likheter som möttes. Långt ifrån att ha infriat höga förväntningar. Några av seriens dyraste trupper. Ojämna prestationer, under matcher och mellan matcher. På papperet hyfsat namnkunnigt, men också ålderstiget. Problem på målvaktssidan. En del tunga skador.
Till sist 2: Bottenstriden börjar alltmer likna rena rama skräckfilmen.
Till sist 3: dags för debut för nye målvakten Adam Werner mot Luleå på tisdag?