Sitter i värmen i Lyon, ser fram emot VM-semifinalen mellan Sverige och Nederländerna och tänker på – Finland och ishockey. Vem trodde att Finland kunde vinna VM-guld i våras? Vem trodde för bara någon vecka sedan att Sverige skulle kunna vinna VM-guld nu?
Säg så här:
Vinst mot Nederländerna i kväll och det blir det största som svensk damfotboll har upplevt.
Någonsin.
Ni ser en lista på stora och historiska ögonblick, men skulle det bli final tvekar jag inte att placera prestationen från sommaren 2019 allra överst. Större än tidigare silver i VM och OS och större än EM-guldet på en leråker i Luton för hundra (eller åtminstone 35) år sedan.
Det är en annan tid nu.
Damfotbollen har blivit så mycket bredare och så mycket bättre. Konkurrensen har vässats och bara att det blev seger mot Tyskland för första gången på 24 år i en mästerskapsmatch bar bragdstämpel.
Det ska erkännas att jag åkte till Frankrike med en känsla av att utvecklingen tagit många kliv framåt, men att Sverige stått still. Men med en ny tro och med en ny förbundskapten har det hänt mycket även här. En finalplats nu skulle få hjulet att snurra snabbare. Även hemma i allsvenskan, som behöver lyfta och få hjälp med marknadsföringen. På klubblagsnivå är vi efter, men med landslaget är vi fortfarande med och det känns häftigt.
Peter Gerhardsson har hyllats i alla tonarter och det med all rätt. För lugnet, för tydligheten och för tron. Och jag älskar när han på presskonferensen häromdagen berättar om varför han vill att spelarna ska ta sina egna beslut.
"Barn fattar sina beslut själva när de spelar och någonstans på vägen börjar vi ta bort de där besluten. Men spelarna måste få känna att de tar eget ansvar. Att de klarar av, tycker om och vill göra det här. Det kanske finns en liten femåring i dem som säger att ”vad kul det är att få bestämma själv på planen.”
Gerhardsson har som sagt inte tagit många steg fel i det här mästerskapet och nu hoppas jag att han gör det enkelt för sig. I avstängda Fridolina Rolfös frånvaro är det läge att skicka in Lina Hurtig som ersättare för att så lite som möjligt förändra ett vinnande koncept. LFC-aren har en internationell spelstil och är den som trots allt är mest lik Rolfö.
Annars känns det positivt när man vet att Nederländerna – jo, det heter så, Holland är faktiskt bara en del av samma land – är vasst och snabbt framåt och svagt och långsamt bakåt. Nog låter det som att det skulle passa inte minst Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson? Jag har alltid tyckt att den sistnämnda varit överskattad och inte förstått hur hon så ofta kan ha haft en plats i blågula startelvor.
Nu förstår jag.
Inte bara det att hon springer, nu springer hon ju också rätt och får bollen med sig nästan varje gång.
Jag räknar med ett nytt drama här i Lyon, där himlen inte brinner lika starkt efter måndagens åskoväder, men det är fortfarande varmt och en ny fysisk prövning väntar.
Nederländerna har inte alls imponerat i detta VM och har haft en förhållandevis smidig väg till semifinal. Formen på Lieke Martens och Shanice van den Sanden känns inte alls lika vass som när Sverige var chanslöst mot samma motstånd i EM-kvartsfinalen för två år sedan.
Och jag hoppas att Caroline Seger & Co fortsätter att lyssna på sin förbundskapten som inför mötet med USA sa: ”Jag hoppas bara på en sak, och det är att vi ska vinna den sista matchen. Den sista matchen. Tänk på det.”
Den sista matchen är finalen och spelas inte förrän på söndag kväll.
Tänk på det.
