Kolla på klubbnamnen i ingressen en gång till. Idel (ja, Häcken kanske inte riktigt räknas dit än) ädel fotbollsadel, som det hette en gång i tiden. Omsätter du en möjlig svensk startelva mot England till klubblag kan det se ut på det sättet.
Det ger en ganska bra hint om läget varför Sverige fortsatt och som väntat är ett av Europas fyra bästa fotbollsnationer på damsidan. Allsvenskan har tappat mark, utan tvekan är det så, men samtidigt har de bästa svenska spelarna hamnat i stora klubbar ute i Europa och det är en förutsättning för att landslaget ska hänga med i den snabba utvecklingen.
Ett bekymmer i sammanhanget är att långt ifrån alla är helt ordinarie i sina klubblag. Ta Filippa Angeldahl som exempel. Förra LFC-profilen återfinns numera i Manchester City och har ett helsike att ta en ordinarie tröja i ett lag som nästan svämmar över av spelare som i semifinalen i Sheffield står på andra sidan.
Helt klart är att strukturen på den på allt mer kapitalstarka klubbfotbollen slår igenom här i EM.
Det kostar kaffepengar när man på herrsida kan lägga en miljard kronor på att värva Erling Braut Haaland och Darwin Nunez för en miljard kronor. Bakåtsträvare och invanda positioner finns på sina håll fortsatt att besegra, men kapitalet har förstått att det finns investeringar att göra även på damsidan.
Det är häftigt att se att det spelmässigt tas nya steg. Det spelas i högre fart med och utan boll, passningsspelet går framåt, det är mer av närkamper och en större taktisk mognad. Jag tycker mig även se mer av ”ta till de medel som finns för att vinna”.
Avarter som filmningar och tröjdragningar?
Jodå.
Finns även här, men inte i samma utsträckning.
Det sas att detta EM skulle skriva historia och bli det häftigaste någonsin och med tanke på att finalen på Wembley varit utsåld sedan länge kommer säkert att bli så. Sedan ska också sägas att intresset varit halvdant på en del matcher och att England inte direkt präglats av mästerskapet.
Men det är ju inte slut än.
Det har varit en något stapplig blågul väg till Sheffield (ja, inte om du frågar Magnus Wikman, men ändå), men vinst mot England och det kan definitivt bli bland det största som svensk damfotboll har upplevt.
Till och med större än tidigare silver i VM och OS och definitivt större än EM-guldet på en leråker i Luton för hundra (eller åtminstone 38) år sedan.
Det är en annan tid nu och konkurrensen har aldrig varit så här skarp.
Som det sett ut under de senaste veckorna, med den engelska farten, intensiteten och stödet och med den smått skandalösa Uefa-fördelen med två dagars extra vila är jag ju rädd att det kommer att gå för fort för Sverige.Efter Nederländerna, Schweiz, Portugal och Belgien blir det här något helt annat.
Från Volvo till Ferrari, eller nåt sånt.
Nu måste tempot höjas, nu måste effektiviteten upp och nu måste annat än fasta situationer verkligen fungera fullt. England är solklar favorit. Det vore bara löjligt att påstå något annat.
Det blir åka av och grymt svårt, men en annan matchbild med inte minst mer ytor bakom en högre stående backlinje för Stina Blackstenius att springa in i och är det något vi vet om blågula så är det att de är bäst att slå ur underläge. Trots självpåtaget favoritskap inför mästerskapet är det nu allt att vinna för Sverige och betydligt mer att förlora för värdnationen som ändå hade perioder där det såg något skakigt ut mot Spanien.
Så. Det. Kan. Gå.