Seger i Timrå och det hade nästan känts som om LHC redan fixat kontraktet. Nu blev det inte så. Med nyfunnen stabilitet ska förstås mycket till för att dras in i omedelbara skräckstriden, det vore märkligt om inte det här laget kunde ta de poäng som behövs på de femton matcher som är kvar, men det här var garanterat ett tillfälligt bakslag som smärtade rätt rejält.
Det borde det göra.
Det ska det göra.
Timrå är hemmastarkt deluxe, men nog kändes det allra mest som att det var LHC som inte var i närheten av den nivå som man varit uppe på i många matcher under senaste månaderna. Tre poäng och tabelläget hade känts så mycket roligare. Uppåt – och nedåt.
Själv fick jag känslan av att det såg tröttkört ut och att det med diverse avbräck tappats både spets och djup. Av en tänkt forcering i slutperioden blev mest ingenting. Med en tunn trupp balanseras på slak lina och med många matcher på kort tid börjar det märkas. I längden blir det tufft med mycket speltid på relativt få spelare. Det gör att Niklas Persson & Co kanske måste agera innan fönstret stänger.
Samtidigt har det så länge gått så bra och att det skulle komma en motgång var nog snarare troligt än otroligt. Man kan tycka vad man vill om det, men på något sätt är det rent av mänskligt.
Den här veckan väntar ett par matcher med annat ingångsvärde. Som ska vinnas och där LHC rent av är favorit. Det är något helt annat, inbillar jag mig. Det går inte att spela på riktigt samma sätt mot de lagen och jag skulle säga att det delvis avslöjar de svagheter och begränsningar som det här lagbygget trots allt har.