Vi trodde att tippade topplaget efter halvdana starten hittat rätt i SHL-hockeyn, men i några matcher på slutet (Mora, Frölunda och nu Djurgården) har det sett ut som vi i så fall trodde fel. Djurgården gjorde dubbelt så många mål på Hovet och var också dubbelt så bra. Minst.
Hemmalaget spelade sin höghastighetshockey utan begränsningar, medan LHC aldrig vare sig fick upp farten eller någon ordning på spelet. Det var alldeles för släpphänt bakåt och känslan var att det helt enkelt gick för fort för för många.
Djurgården - jag erkänner att jag inte kunde drömma om att det här laget och de här spelarna skulle vara så bra - var raskare och rakare. Vann fler närkamper. Vände spelet snabbare. Spelade med högre fart. Dikterade villkoren i 55 av 60 minuter, eller nåt sånt.
Det var en väldig skillnad i intensitet och skridskoåkning, men också i antalet misstag. LHC gick bort sig, släppte till spelvändningar så att det sjöng om det och drog på sig onödiga utvisningar som fullständigt omöjliggjorde chanserna att trots allt komma tillbaka i slutperioden.
Det var inte nära.
Det kunde ha blivit mer.
Är det något som får mig att sucka och andas häftigare än efter en löprunda i skogen så är det en taskig defensiv. Halvdant målskytte kan jag möjligen leva med, men när det är så passivt och läcker så mycket bakåt blir jag ännu mer betänksam.
Tränar-Tangnes och en del av spelarna snackade om "vi var inte riktigt där" och om "det mentala spelet". Det duger inte. Alla kan inte vara tokladdade varje gång, men vi har hört det där för ofta under hösten och är det något som saknas för att bli det topplag man vill bli så är det konsekvens.
Det går inte att göra rätt saker varje gång, men det går att göra det oftare.
Fortfarande går inte att riktigt lita på detta LHC.
Det svänger för mycket.
Mellan matcher.
Under matcher.
Är det något som måste förbättras till på andra sidan nyår så är det just det. Att ta bergochdalbana till slutspel är inget färdmedel att rekommendera.