Det sägs att vi män inte kan göra två saker samtidigt. Äh. Struntsnack. Ibland måste man försöka att bevisa motsatsen och nu sitter jag här på Linköping arena och på planen nedanför mig jagar Amalie Vangsgaard förgäves på en långboll. På skärmen alldeles framför: vunnen första tekning av Jack Connolly i SM-finalen i Luleå.
Några timmar senare jublar Färjestad vildsint i det som tidigare hette Delfinen och jag funderar på när vi får skriva om Guldköping igen. Vilka hinner först till det där efterlängtade guldet? Fotboll eller ishockey? LFC eller LHC?
Jag skulle säga LHC.
Tack vare damerna.
Där är inte steget lika stort som det som LFC och inte minst LHC-herrarna behöver ta. Om vi här och nu koncentrerar oss på fotbollsdamerna så har jag varit inne på det tidigare: när stora herrklubbar även tar ansvar för damverksamheten är risken uppenbar att gapet kommer att växa med så mycket större organisationer och så många fler miljoner i ryggen.
Just nu är det Häcken som leder den utvecklingen, men i bakgrunden lurar Malmö FF, IFK Norrköping, IFK Göteborg och några till. Det finns ingen garanti att det blir bra bara för det – titta hur det ser ut i Stockholm – men inom en inte alltför avlägsen framtid kan den blågula damfotbollskartan delvis vara omritad.
Mot Piteå fick LFC jobbet gjort. Att med två tunga försvarsavbräck hålla nollan är starkt jobbat. Amalie Vangsgaard gjorde mål igen och frågan är hur länge LFC får behålla sin danska succéforward. Med sådana här mål och sådana insatser måste hon vara ett namn för större klubbar i Europa. Redan i sommar.
Det är något alldeles speciellt med match sju. En enda match där vinnaren tar allt. Nu vann Färjestad rysaren i Luleå och bland alla hjältesagor är det lätt att fastna för den om Adam Ginning. Linköpingskillen platsade knappt i LHC, flyttade till Karlstad och nu är han svensk mästare efter att ha spelat slutspelshockey som om han inte gjort något annat.
Det går inte annat än att älska en sådan resa.
Och Peter Jakobsson, sparkad sportchef och numera i LHC, har byggt det här guldlaget och borde få en medalj även han.
För alla hockeyintresserade har det varit några läckra veckor med bra matcher och en stämning som vi av naturliga skäl inte varit i närheten av på många år. Efter pandemimörkret och en för många tärande tid av ensamhet med härjande virus har betydelsen att ha något att samlas kring blivit extra tydlig.
Man kan alltid diskutera hur mycket elitklubbarna betyder för en kommun, men jag tror att det är mer än vad de flesta tror. Inte mycket – om ens något – skapar sådana fester och sluter dess medborgare samman som framgångsrika idrottslag. Ni kan ju fråga i både Luleå och Karlstad.