Det är bara fem år sedan nu. För tredje säsongen i rad kom lilla Åtvidabergs FF åtta i stora allsvenskan och i avslutningsmatchen besegrades redan klara mästarlaget Malmö FF på Kopparvallen.
Det känns som en annan tid. En annan tid när det i årsberättelsen stod att ÅFF tog sikte mot Europa. Men verkligheten har hunnit ifatt klubben och nu skriver vi november 2019, molnen hänger tungt över Åtvidaberg och till våren spelar klassikern i division 2.
Den stora frågan är – vad händer nu? Har hissen i seriesystemet stannat där den ska stanna nu? Eller kan den vända uppåt igen?
En sak vet jag och det är att ÅFF räknats ut mer än en gång tidigare men likt Fågel Fenix rest sig ur askan och lyckats komma tillbaka. Det var en sanslös prestation att tre år i rad komma åtta i högsta serien, men med facit i hand är det lätt att konstatera att drömmarna och visionerna inte rimmade med verkligheten och plånboken.
Efter det har föreningen fått betala priset för fartblindheten och gått vilse i sina egna och omgivningens förväntningar.
Minns ni vad som hänt under turbulensen från hösten 2014 och framåt?
Om inte – här är en kortkort repetition.
2014
Allsvenska insatsen är en succé, men parallellt med sportsliga framgångar har de ekonomiska varningsklockorna börjat att slå runt Kopparvallen. Prognosen visar på nästan fyra miljoner minus, styrelsen ställer sina platser till förfogande och elitlicensen är i fara.
Håkan Dorm och Anders Holst kallas in för att rädda klubben ur krisen, men så här i efterhand går det onekligen att diskutera. Innan året är slut presenteras Roar Hansen som ny tränare efter populäre Peter Swärdh.
2015
Anette Hörström Johansson väljs till första kvinnliga ordföranden i klubbens 107-åriga historia. Efter diverse extraordinära åtgärder under vintern visar bokslutet plötsligt på en glädjande vinst på 845 000 kronor.
Sportsligt blir det en säsong att glömma, efter hemska 0–6 mot Falkenberg är degraderingen till superettan ett faktum och på läktaren sitter supportrar och gråter. I slutet av året kommer uppgifter om nya varsel i klubben och det ekonomiska läget är ytterst ansträngt.
Igen.
2016
Ny ordförande saknas på årsmötet, men Linköpingspolitikern Muharrem Demirok anmäler sitt intresse på twitter (!) och tar över. Sportsligt går det över förväntan, ÅFF slutar sexa i superettan och diverse mer eller mindre oväntade miljonintäkter gör att det slutar med ett mindre plusresultat.
Problemet?
Överskottet borde ha varit betydligt större.
2017
Viss optimism råder, men premiärsmällen med 0-4 mot Värnamo sätter tonen för hela säsongen. Nedflyttningsspöket svävar tidigt över Kopparvallen och tidigt på hösten får tränaren Roar Hansen lämna. Assisterande Andreas Thomsson och Mathias Andersson tar över och Hansen blir enbart manager.
Men det hjälper inte. ÅFF rasar ur den svenska elitfotbollen och resultaten går dessutom hand i hand med ekonomin. Det ser illa ut och till och med ännu värre än vad någon trott.
2018
När Ingvar Gustavsson tar över som ordförande visar bokslutet på ett underskott på nästan 4,7 miljoner kronor och ett negativt eget kapital på 2,8 miljoner kronor. Det finns i stort sett inte pengar till någonting och som en symbolisk åtgärd slopas till och med sköljmedlet.
Sportsligt blir det en dans på slak lina, med fortsättning på den tränarkarusell som började snurra hösten innan och som sedan dess bara fortsatt. Men kontraktet räddas och en vinst på 615 000 kronor ses som en stor framgång.
2019
Ungefär som andra året i superettan. Optimism innan, besvikelse efter. Rickard Johansson får tidigt lämna tränarjobbet och ersätts av Tor-Arne Fredheim. Till en början ser det lovande ut, men så följer en poängtorka modell XXL och när nu division 1-tåget går på Kopparvallen står ännu en ny tränarduo med Jesper Ny och målvaktsikonen Henrik Gustavsson och suckar. Kvar på planen sitter nästan alla spelare. Några av dem gråter.
Det har varit en tydlig uppryckning under senaste veckorna.
Men det har varit för sent.
Det gör ont när drömmar dör, men ÅFF har ingenting att skylla på. Det var aldrig nära i slutmatchen, men det kändes faktiskt ett tag som att det var det.
Det är ingen hemlighet att jag är ytterst kritisk till alla tränarbyten, för är det något som inte varit tillräckligt bra för att nå upp till målen så är det spelarna. Brett och jämnt, men för jämngrått och ospetsigt. Det gäller också att inse vad du är bra på, spela på det sätt som faktiskt ger dig störst chans att vinna och det har inte gjorts under för stora delar av säsongen. Det gjordes ett allvarligt och offensivt försök i slutmatchen, men drömlägen bommades och chansen försvann.
Nio poäng på de fem sista matcherna är bra, men division 1-platsen kastades bort i somras. Med det här laget borde inte ÅFF ha hamnat så här illa till och att döma av alla tomma läktarplatser var det uppenbarligen många som givit upp i förväg.
Perspektiv är överhuvudtaget inte åtvidabergarnas bästa gren och jag minns att jag i våras skrev:
"Jösses, vad det klagas och det är inte utan att man undrar vad det finns för perspektiv. ÅFF är inte vad ÅFF har varit och har för tillfället varken sportslig kvalitet, ekonomiska muskler eller organisation i övrigt för att ha superettan som realistiskt mål."
Nu är Åtvidabergs FF i division 2 och uppenbarligen är det där klubben hör hemma.
Just nu.
Egentligen finns inte så mycket att välja på. Ännu en gång måste det börjas om, satsas ungt, nosas efter talanger och fås tillbaka mer av själ och hjärta. Så bygg nytt. Var konsekventa. Bestäm er för en identitet och stå för den. Fokus på spelarutveckling och ungdomsverksamhet.
Det är numera inte många i ledningen och en ytterst tunn organisation, men Ingvar Gustavsson & Co behöver visa handlingskraft och välja spår för återtåget. Hellre att det tar tid att bygga en hållbar grund än att det blir något som platsar i ”Fuskbyggarna” på tv. Fortsätt med intäkterna först och utgifterna sen.
Någon ny tränare ska förstås in (igen) och frågar ni mig hade jag gått stenhårt på Kristian ”Pligg” Bergström. Varför inte med Henrik "Fimpen" Gustavsson vid sin sida? Kulturbärare kan man inte ha för många av.