En förlust mot Luleå är egentligen inte så mycket att säga om. Förluster mot topplag kan man ta. Framförallt på bortaplan. Men nu. Nu jäklar börjar det brännas för Linköping HC.
Det sägs att slutspelet börjar om någon månad. Glöm det. För LHC börjar det redan nu. Det är bara att titta på hur det ser ut resten av januari. . .eller det räcker för all del med att med viss bävan blicka fram emot kommande vecka. Malmö, Örebro och Brynäs.
På hemmaplan.
Därnäst Rögle och Luleå borta och då kan man möjligen påstå att poängen inte är riktigt lika mycket värda. Men så Leksand och Oskarshamn.
På hemmaplan.
Ja, ni förstår själva att chansen nu finns att samla poäng så att alla med LHC-anknytning kan andas lugnare ett tag. Plötsligt funnen form och ett antal vinster på raken kan ge ett rejält lyft i tabellen, precis som under en period tidigare i höstas. Att bjuda på vinster mot konkurrenterna kring kval- och play off-strecken låter sig helt enkelt inte göras.
Då kan det här sluta riktigt illa.
Jag skulle definitivt säga att det är allvar nu. Det går inte att förlita sig på att det finns fler lag i serien som förlorar mer än de vinner. Nu måste hittas en jämnare nivå och med rådande skadeläge – inte minst utan en spelare som på mer eller mindre egen hand kan avgöra matcher (vi kan kalla honom för Broc Little) – kommer väldigt mycket att handla om en sak.
Attityd.
Hela tiden.
Nu kom Luleå ut som vanligt på hemmais, medan LHC inte kom ut förrän det var för sent.
Det blev fjärde raka förlusten efter jul, försämrat läge i botten och närmaste veckan kan avgöra mycket. Poängen måste snart in och det är inte mycket i spelet som talar för att ett sargat, skadeskjutet och självförtroendelöst LHC ska börja att ta dem. Om ens något. Jag ska inte säga att allt går in bakåt, men det är så det känns. Och många spelare känns formsvaga.
Tabellen ljuger inte och just nu spelar LHC som ett bottenlag och inget annat. Desperat med tanke på utsatta tabelläget? Det såg vi inte mycket av. Att det kan se så mesigt ut från start, och det var inte första gången, har jag svårt att förstå.
Och mer än något annat är det en fråga som jag inte får ur huvudet: även om det till slut blev lite känslor när allt var avgjort – var det ingen som ens kunde bli förbannad när det fullständigt var på väg att braka åt fel håll? Fungerar inte spelet, och det gjorde det verkligen inte, måste du försöka att bryta mönstret och göra något. Tuffa till dig. Skjuta. Kämpa. Fajtas.
Eller åtminstone bli arg.