Sitter i nya, fina simhallen i Linköping och svettas av bara just det. Att sitta där och titta. Det är förmodligen inte mycket varmare i en vedeldad finsk bastu i Karelen. Många miljoner gick bygget på, men nog känns det som att åtminstone ytterligare någon krona kunde ha lagts på ventilationen.
Nåväl.
Det är ett i-landsbekymmer.
Samtidigt faller regnet ned utanför de stora fönstren och jag hör banne mig inte en enda människa som inte tycker att det är skönt att sommarens utomhus-SM avgörs – inomhus. Det är bara jag då. Jag kan inte hjälpa att jag längtar till Tinnis en torrlagd badsjö bort och tycker att en del av charmen går förlorad när ute blir inne.
Men det är bara att vänja sig.
Så kommer det att bli framöver också när allt fler större anläggningar byggs i Sverige. Med tanke på byråkrati och bygglov kan det ta sin tid, men efter Linköping är det nu också på gång i bland annat Jönköping och Göteborg. Mästerskap i simning kommer allt oftare att flytta inomhus. Även på sommaren.
Nu är det för andra året i rad och det är bara början.
Jo, det är klart att jag förstår fördelarna. Allt – verkligen allt! – blir så mycket enklare. Garanterat inget regn eller motvind som stör vare sig deltagare eller publik. Perfekt när det ska jagas rekord och hundradelar. Enklare att arrangera när du inte behöver bry eller oroa dig för att himlen när som helst ska öppna sig.
Men ändå.
Det blir en annan känsla.
Och när jag hukar för regnet på vägen hem dyker en annan tanke upp i huvudet.
Varför är alla simmare så rädda att bli blöta?