För det första: att förlora är en sak. Men så här stort. I den här typen av match. På hemmaplan.
Det är bara för dåligt. Underkänt rakt över.
Det. Får. Inte. Hända.
Samtidigt hade ju inte LFC-ledningen behövt göra det värre genom att informera om förestående tränarbyte på det sätt som gjordes.
Tajmingen går verkligen att ifrågasätta. Att ens komma på tanken att informera spelare och ledare en kvart före näst sista träningen inför sista hemmamatchen känns som taskig tajming upphöjt i kvadrat. Ja, nästan respektlöst. Jag antar att klubben själv styr över sin egen information och då blir det ännu märkligare med varför just där och då. Fingertoppskänsla? Så långt ifrån det går att komma.
På samma sätt som spelare och ledare ska ha kritik för hemska 0–7 mot Göteborg ska ordföranden Paul Lindvall & Co ha kritik för det. Människor påverkas av händelser, inte minst oväntade, och tid är ofta något som kan behövas för att smälta vissa saker. Det är inte direkt någon hjärnkirurgi.
Med oavsett vad som hänt kan det aldrig vara okej att sänkas och förnedras på det här sättet. LFC hade inget att spela för, Göteborg hade allt och. . .ja, det märktes. Utklassningen i andra halvlek var ruggig och faktum är att det kunde ha varit ännu mer.
Efter en sådan här genomklappning – som inte var den första den här säsongen – känns det möjligen en smula märkligt att skriva nästa mening, men jag gör det ändå. Var det verkligen ett tränarbyte som LFC behövde mest av allt just nu?
Jag kan så klart ha fel, men jag tror ju inte det.
Det snackas (för) ofta om processer i idrottens värld, men när LFC med Olof Unogård och William Strömberg kommit en bit på vägen skickas en ny tränare in och det ska mer eller mindre börjas om. Igen. Nu kommer LFC fyra och om vi blundar för det som just inträffat på Linköping arena går inte att kräva så mycket mer av ett lag som mest av allt byggts för att vända en negativ trend.
Samtidigt är jag inte förvånad över att det nu blir skifte på tränarposten. Min känsla har länge varit att Unogård knappast firar jul med någon i klubbledningen. När det stormade kring tränaren förra hösten var det lätt att få känslan att det där förtroendet faktiskt inte var så starkt som det sades vara.
Allt detta sagt:
Jag är helt säker på att Andreé Jeglertz är en mycket kompetent tränare och kommer att göra ett alldeles utmärkt jobb även i Linköping.
Ingen tvekan om det.
Det kan bli bra – om ekonomin räcker för att förstärka laget på det sätt som behövs för att nå toppen igen.
För första gången tar Göteborg plats på damfotbollens nationella tron och det kändes som att helt rätt lag dansade och firade på Linköping arena. Det är inte alltid det mest underhållande laget också vinner SM-guld, men så blev det den här gången och det förstärker prestationen när enda utmanaren Rosengård svajat ofattbart mycket.
Samtidigt ska det sägas att det hade varit ett ruskigt underbetyg om det inte blivit en topplacering med de här spelarna med landslagsmeriter på varje plats och till och med på bänken. Med ciderkungen Peter Bronsmans miljoner har Göteborg länge haft sikte på det här guldet och den här gången var truppen tillräckligt vass och bred. Det är fortfarande ett stort steg att slåss med drakarna ute i Europa och än svårare blir det när damfotbollen genomgår en förändring och chansen ökar för allsvenska toppspelare att hamna i större klubbar.
Det positiva är att priserna har börjat att öka – och kommer att fortsätta att göra det.