För några år sedan satt jag på en upptaktsträff inför seriestart och pratade med förre LHC-tränaren Roger Melin om balansgången mellan trygghet och konkurrens. Han sa:
– Trygghet är otroligt mycket viktigare. För mig är konkurrens egentligen bara ett nödvändigt ont. Det optimala vore en garanterad skadefri trupp och att alla kände sig säkra på sin position.
Tidigare den här veckan tog jag ett snack med Bert Robertsson, nuvarande LHC-coachen, om precis samma sak.
Han sa:
– För mig är det enbart positivt med konkurrens. Gillar man inte det. . .då får man problem i hockeyvärlden.
Kom att tänka på det när jag nu såg de motsatta tränarpolerna stå i varsitt bås i Saab arena – och när inte minst LHC skaffat sig en bredare trupp och större konkurrens än på länge. Man kan säga mycket om Bert Robertsson, men man kan inte beskylla honom för att ta enklast möjliga väg.
Efter två raka vinster före uppehållet hade det enklaste varit att fortsätta med samma lag som kämpat hårt och gjort det bra på slutet. Men i stället placerades Mikael Frycklund och Joe Whitney, den som varit med längst av de tidigare skadade spelarna, på läktaren.
Jag tror inte att så många tränare hade gjort så.
Robertsson säger att det inte finns någonting att hantera, men det tror jag faktiskt att det gör. Det här ökar ytterligare kraven på tränaren och sätter honom på prov. Elitidrottens verklighet är att alla vill spela, men att alla inte kan och ska spela lika mycket. Men då gäller att utöver att hitta rätt upplägg och taktik också hålla alla på humör och bromsa så att inte några negativa reaktioner sprids i omklädningsrummet och vidare ut på isen
Å andra sidan: så klart hellre det än att inte kunna välja alls som stundtals tidigare under hösten.
I det läge där LHC (och Leksand, för den delen) befinner sig har jag en bestämd känsla av att fördelarna definitivt överväger med många spelare som slåss om många platser. Det är just vad LHC behöver just nu. Läget är utsatt och det gäller att hela tiden göra vad som krävs och sitt jobb fullt ut.
Det finns absolut inget utrymme för att slappna av eller att trampa i någon otäck ödmjukhetsfälla.
Man kan vinna hockeymatcher på många olika sätt. LHC visade upp ett av dem mot Leksand.
Det låter kanske märkligt att skriva det, men 4–1 till trots tyckte jag faktiskt inte LHC gjorde någon särskilt bra match inför storpubliken i Saab arena. I fem mot fem var det inte mycket som skiljde. Men spelet i fem mot fyra i andra perioden var verkligen ett dödligt vapen och formationen med Sam Lofquist, Andrew Gordon, Jaakko Rissanen, Patrik Lundh och Broc Little var hetare än hetast.
Pang. Pang. Pang.
Tre mål på lika många försök och det blev till och med ytterligare en fullträff som helt riktigt dömdes bort.
Ska LHC ha en chans att nå målet om slutspel är Leksand ett av de lag som måste hållas bakom och därför var det här tre poäng som betydde mer än så. Det blev tredje raka vinsten, inte längre jumboplats och ett självförtroende som måste växa sig allt starkare efter den taffliga starten.
Har sagt det förut och LHC är på rätt väg.
Men inte framme än.
Inte ens nära.