Linköping FC bildades på hösten 2003 och redan inför kommande säsong gjordes en satsning med bland annat värvningar av Hedvig Lindahl och Anna-Kaisa Rantanen. Året därefter anslöt blivande stjärnorna Caroline Seger och Josefine Öqvist.
Intresset?
Blev rätt stort direkt.
En pigg uppstickare som snabbt ville framåt och uppåt i en annan fotbollsvärld.
Nu skriver 2024 och svenska mästaren från 2009, 2016 och 2017 har under 20 år i landets högsta fotbollsliga aldrig slutat sämre än sexa.
Nu är risken uppenbar att det blir sämsta placeringen någonsin.
Intresset?
Tja, sjutton vet om det varit lägre.
Det känns så klart trist att skriva, men det är sanningen. Det kom usla 308 åskådare till lördagens hemmamöte med BP (0–0). Derbyt mot IFK Norrköping lockade 2 474 – att jämföra med över 8 000 i fjol.
Vi ser det hos oss också när vi följer hur många som läser det vi skriver.
Det krävs något mer, något extra, något spännande.
Det har inte varit självklart tidigare heller, men när man av olika anledningar nu på så kort tid gått från gjutet allsvenskt topplag med chans på guld till något annat är det svårt att inte se fortsatt avtagande intresse under hösten. Där ligger LFC:s stora utmaning och svåraste uppgift just nu.
Att väcka nytt liv i något som gått förlorat och som måste vinnas tillbaka.
Inför 2025 kommer att krävas en eller ett par riktiga profilvärvningar för att för att lyfta intresset och för att lyfta i tabellen. Sommarens försäljningar – jösses, vad sportsligt ansvariga Mia Eriksson har slitit – har gjort att LFC för första gången kunnat köpa loss spelare från andra klubbar (Sara Eriksson och Eshly Bakker), men det behöver hända något mer.
Det går inte längre att springa på samma bollar som Häcken och Hammarby, men då måste hittas annat att tro och hoppas på.
Det gäller till att börja med att bestämma sig för vad.