Jag funderar på min första kärlek. Jag undrar om det var den där gången vid frukostbordet när jag läste tidningen och första gången förstod tabellerna, vad som markerade segrar, oavgjorda och förluster. Eller så kanske det var den där gången på Kopparvallen i Åtvidaberg, när Öster kom på besök som redan klara svenska mästare och showaren Thomas Ravelli var där och drog bollen bakom kroppen så fort han kom åt. Det var 1980, jag hade fyllt nio.
Eller så var det året efter när jag åkte till kusinerna utanför Växjö och vi såg Öster, med hela landslagets mittfält, möta Bayern München med Karl-Heinz Rummenigge i Europacupen. 21 000 var där, jag har biljetten kvar och kommer ihåg exakt var jag satt på Värendsvallen.
Eller så var det året efter det, 1982, när IFK Norrköping mötte Roma i Uefacupen. Det fanns ett publikberg på ena kortsidan som var proppfullt, jag satt med pappa och brorsan på en av de extrabänkar som satts ut på löparbanorna. Drygt 17 500 kom till arenan och vi fick se Janne Svensson skoja med italienarna på vänsterkanten. IFK vann med 1–0 efter mål av Sven-Olof Bergman, tror han kom från Mjällby till Norrköping. Men det blev straffar och Bruno Contis Roma vann. I bilen hem pratade vi om hur värda Norrköping varit segern, tack vare Svenssons dribblingar.
Eller så kanske det var min prenumeration av Buster, första numret damp ned i brevlådan någon gång 1983. Den kom var fjortonde dag. Jag har alltid haft papperstidningar i brevlådan vart jag än bott, men aldrig längtat efter en tidning som jag längtade efter Buster.
Det blev också lite verklighetens Bustersaga då på senare delen av 1980-talet när jag växte upp i min klubb, Mjölby AI. De engelska lagen klev ur Tipsextrarutan och kom till min hemstad för sommarmatcher, Ipswich mötte Södra och Chelsea mötte MAI. Det var ett MAI som ett par år efter det spelade i Sveriges andraliga, det som idag kallas superettan.
När Mjölbyfotbollen harvar i fyran i dag och du måste ratta in engelsk fotboll på någon kabelkanal för att komma i närheten av den, då tror man knappt att det som hände under min uppväxt verkligen har hänt.
Det kan ha varit där jag började älska fotboll, en sport där sagor blir verklighet. Så var det, och kändes det, i Mjölby när jag var ung. Allt var liksom möjligt. Antingen kunde klubbens egna lag vandra långt i cup eller seriesystem, eller så öppnades drömmen om England för den där talangen från orten som gått i samma klass som jag.
Jag älskar att se barn dela upp i parkerna. Inte en vuxen i närheten, bara spontant spel tills det blir mörkt eller tills det är dags för mat. Två lag, två mål och så lir. Det behövs liksom ingen klubb eller organisation för det.
Det är det som är fotboll för mig. Vi har ett VM-slutspel i sommar, fyllt av pengar och omgett av storpolitik. Det är världens största händelse för den civiliserade världen, typ. Men jag tror alla ledare, spelare och supportrar som bryr sig om det har något gemensamt.
Deras kärlek till spelet föddes någonstans för länge sedan när de var unga. I en park, på en skolgård, vid ett frukostbord eller i en tv-soffa.
Bollen, ett flertal gånger utsedd till världens roligaste leksak, är en lika kär vän för VM:s stjärnor långt bort i Ryssland, som för den som gör ett inhopp i ÖFF:s nya motionsliga i en glänta någonstans i Östergötland.
Klackspark (både sajten och tidningen som ges ut i hela länet i dagarna), är en berättelse om den östgötska fotbollen. Både i det stora och det lilla. Om VM, om det som förenar eliten i Linköping och Norrköping, om ÖFF, om arenorna, om bredden, om serierna och siffrorna, och om att döma.
Trevlig läsning!