Det är så klart viktigt för LFC att om möjligt komma etta i allsvenskan. Ännu viktigare? Att komma tvåa eller trea. Eller kanske ännu bättre uttryckt: att inte komma fyra. Ett guld betyder mycket, men frågan är om det inte skulle betyda ännu mer att komma ut i Europa och få spela i Champions league igen.
Efter den här våren, sommaren och hösten har inte LFC mycket att bevisa, men nu ökar svårigheterna och tuffa måndagstestet gav positivt resultat. Till slut.
I en halvlek såg Vittsjö mer bekvämt ut på naturgräset och ställde om snabbt efter bolltapp i mitten. Men ettan kom, tvåan kom och vändningen kom så småningom. På tredje bortaresan till Skåne kom första segern och fortsatt skönt slagläge i toppstriden. Nu ska också Hammarby och Piteå klaras av på bortagräs och det blir inte enklare. Dessutom både Häcken och Kristianstad hemma.
Med den här tryggheten och det här tålamodet kan det bära hur långt som helst. ”Det är sådana matcher som kan ta er till guld”, sa jag till Andrée Jeglertz, tränaren, efteråt. ”Ja, och som gör en tränare tio år äldre”, sa han och log.
Med två gånger Lennartsson (Emma och Stina) borta ställdes upp med en helt ny högersida och det märktes till en början. Vittsjö satsade mycket på att anfalla just där och hittade ytor bakom en som vanligt högt stående backlinje. Sen har jag lite svårt att förstå den otacksamma placeringen av offensivinriktade Michelle de Jongh som högerlöpare med ansvar för hela kanten och var i paus inne på att skriva att ovannämnde Jeglertz gjorde fel där.
Men hyllade tränaren fick banne mig rätt.
Igen.