Efter två nya mål av Oskar Christiansson avslutar ÅFF säsongen med 3–2 mot Nyköping, klassikerklubben landar på femte plats och är till slut långt från att slåss om att ta hissen uppåt i seriesystemet.
Fiasko?
Nej.
Stor missräkning?
Ja.
För inte så många veckor sedan levde hoppet om att ta andraplatsen bakom Erkan Zengin & Co i Haninge, men efter det har det mest blivit förluster och ett tydligt försämrat läge i tabellen. Känns det möjligen igen från i fjol?
ÅFF hade alla chanser i världen att säkra kontraktet, men efter fem raka förluster kastades dvision 1-platsen bort och med det laget borde man inte ha hamnat så illa till. Nu är känslan ungefär den samma. Med det här laget med toppambitioner och med de här förutsättningarna skulle säsongen ha slutat bättre.
Det finns så klart förklaringar och med så mycket nytt – bara fyra spelare kvar från 2023! – är det förstås inte konstigt att inte allt sitter. Men det märkliga är att det i så fall borde ha märkts mer till en början och mindre på slutet. När laget borde ha varit som bäst har man för sällan fått till det.
ÅFF har äntligen hittat sin efterlängtade skyttekung i Oskar Christiansson (blir han verkligen kvar?) som öst in mål, men då har det fallerat i övrigt. Truppen har varit för stor och för jämngrå och vad jag hör är nu planen att spetsa till det till nästa år. Helt rätt. Det behövs. 2024 är första året på nystarten och tålamod och kontinuitet är två nyckelord för att om möjligt hitta vägen tillbaka till elitfotbollen.
Jag tror ju att Pierre Johansson är rätt man för att leda återtåget, men nu väntar ett nyckelår där han måste hitta rätt i lagbygget. Sportchefen har så klart ett stort ansvar, liksom Robert Axelsson och övriga tränare som inte har fått ut vad som önskats. Spelarna kommer förstås inte heller undan kritiken.
Det är ett ungt lag, men spelare för spelare för bra för att inte vara mer än ett mittenlag i division 2.