Det känns nästan som en evighet sedan jag tog mina första stapplande steg i det här yrket. Första matchen jag skrev om var, om jag inte med ålderns rätt blivit för senil för att minnas, var en division 5-match mellan Tellby och Linköpings AIK. Jag tror inte någon av klubbarna finns kvar och det säger också något om att det var en annan tid och att Linköping var en annan idrottsstad. Linköping hade sin handboll. . . och så mycket mer var det inte.
Det fanns en tid när Östergötlands residensstad hånades och sades vara sämst i Sverige på idrott.
Det är ingen som skrattar längre.
Snarare tvärtom.
Aldrig blomstrar idrottsstaden Linköping som så här års och det var väldigt tydligt på onsdagen. På Linköping arena spelade LFC mot Manchester City i Champions league. I Stångebrohallen spelade LHC:s damer SM-final mot Luleå.
Samtidigt.
Några hundra meter från varandra.
Det skulle också ha varit hockey i Saab arena, men där försvann LHC mot Djurgården redan i måndags. Det kunde ha varit innebandy och volleyboll, men de klubbarna är redan vidare i respektive slutspel.
Nya tider. Bättre tider.
Det har sagts tidigare, men det är onekligen svårt att förstå den explosionsartade utvecklingen och vad som hänt med stans arenaidrotter. Jag skulle vilja säga att mycket är LHC:s förtjänst. Som banat väg och som visat att inget är omöjligt.
Man kan alltid diskutera hur mycket elitklubbarna betyder för en kommun, men jag tror att det är mer än vad de flesta tror. Inte mycket – om ens något – skapar sådana fester och sluter dess medborgare samman som framgångsrika idrottslag. Kommunen borde också bli bättre på att profilera sig när det gäller den elitidrott som så många numera tar för givet.
Linköpings FC har som mål att ta plats i Europatoppen, men det är många mil dit. Eller miles, om ni så vill. Manchester City gav Sveriges bästa lag ett brutalt välkomnande och en smäll som måste ha känts som ett slag rakt i solar plexus.
0-4.
På en halvlek.
Tack för kaffet, eller hur man nu ska uttrycka det.
Ekonomiskt befinner sig City på en annan planet och den sportsliga skillnaden blev än mer påtaglig när engelskorna är mitt uppe i säsongen medan LFC knappt har börjat sin. Och som jag skrivit tidigare: risken är uppenbar att gapet bara kommer att växa när storklubbarna har så mycket större organisationer och så många fler miljoner i ryggen.
Det kom 1 903 åskådare på kvartsfinalen i Champions league och fick se LFC inleda riktigt lovande och skapa tre mer eller mindre heta chanser under första halvan av första halvlek.
Manchester City?
Skapade två.
Och gjorde mål på båda.
Det sa rätt mycket om klasskillnaden. Till skillnad från mötet i Manchester var City effektivt värre, släckte tidigt alla drömmar om fortsatt äventyr i Europa och visade pondus, styrka och tempo som LFC inte var i närheten av.
Pang. Pang. Pang. Pang.
Uppdraget slutfört.
LFC visste att matchen var tvungen att vinnas och försökte satsa på en mer offensiv uppställning än senast. Det straffade sig. Rejält. Då uppstod också luckor bakåt och inte minst var det stora bekymmer med tempo, djupledsspel och ytan framför backlinjen. Hemmalaget hade bara två spelare, en krasslig Kosovare Asllani och Filippa Angeldahl, centralt på mitten och det var åtminstone en för lite.
Vill man vara positiv kan man konstatera att LFC fick stopp på blödningen, visade moral som inte föll igenom och främst Marija Banusic och Tove Almqvist visade riktigt lovande insatser när matchen redan var avgjord.
LFC kommer garanterat slåss i den allsvenska guldstriden i år också, men för att slåss med Europas stora drakar krävs betydligt mer än så här.
