Det är lätt att påstå att träningsmatcher inte betyder så mycket. Ni vet det där med att ”äh, resultaten spelar ingen roll, sommaren handlar om att sätta linjer i spelet, hitta nödvändig kemi och komma fram till vem som ska spela med vem”.
Rätt – och fel.
Vinner du ungefär lika mycket som du förlorar spelar det inte så roll med några resultat hit och dit. Då ska inte dras för stora växlar. Men nu har LHC under dubbla försäsonger knappt vunnit en match mot vettigt motstånd och då blir den närmaste månaden viktigare än vanligt.
För när de senaste åren sett ut som de har gjort, när taskiga sommarresultat på något satt ton för hela säsonger, skulle det inte skada med positiva vibbar. För att undvika tendenser till högst ovälkommen osäkerhet, för att inte oro och tvivel ska väckas igen. För att sprida en känsla av att ”det går åt rätt håll, vi hänger med och vi hittar sätt att vinna”. Ska det bli slutspel framåt våren får det inte ännu en gång bli för mycket jagande i uppförsbacke med taskigt självförtroende som sällskap.
Med stundtals högljudd publik på plats kändes det nu som lite mer än en vanlig träningsmatch i augusti och även om det som vanligt så här års blev lite fort och fel gillade jag farten och skridskoåkningen. Sen finns så klart att jobba på vad gäller effektiviteten framåt och där har Klas Östman & Co sin största utmaning. Det känns onekligen lite tunt och vem som ska göra målen är en fråga som vi kan få ställa rätt många gånger i vinter också.