Ganska snabbt efter coronautbrottet kom besked om 500 miljoner kronor till den svenska idrotten och det var en bra start. Men det var inte mer än så. En. Bra. Start. Nu skriver vi juni, om en vecka börjar fotbollen att rulla igen och förhoppningsvis är vi igenom det allra värsta i coronavirusets spår.
Men det första krispaketet räcker inte långt och RF-hövdingen Björn Eriksson har varit tydlig med att pengarna mer än något annat ska gå till barn- och ungdomsidrott.
Helt rätt.
Många klubbar riskerar att gå under och i Ekots lördagsintervju hörde jag hur ovannämnde Eriksson pratade om att minst ytterligare en miljard måste in för att klara krisen och säkra framtiden.
Det kommer inte att räcka med det heller.
Idrottens affärer skriver att drygt 4 000 idrottsföreningar och knappt 50 specialidrottsförbund har ansökt om knappt 1,3 miljarder kronor för 12 mars till 30 juni. Då blir till slut bara småpengar kvar av 500 utbetalade miljoner.
Allra viktigast i dessa tider är förstås att rädda liv, men man ska inte underskatta den sårbara idrottsrörelsens betydelse och då även det som sker på elitnivå. Klubbar som Linköping HC, IFK Norrköping och så många andra förlorar åtskilliga miljoner på inställda evenemang, tappade marknadsintäkter och spel utan publik.
Proffsidrotten borde inte behandlas på samma sätt som bredd- och ungdomsditon och få ta del av de pengar som behövs där. Jämför med vad som exempelvis gjorts i Schweiz där politikerna givit förmånliga och villkorade lån på motsvarande 750 miljoner bara till proffshockeyn och proffsfotbollen.
Jag antar att det också säger något om skillnader i synsätt och förståelse för proffsidrottens villkor.
Som kollegan Daniel Enestubbe på Smålandsposten uttryckte det på twitter: ”Det är tydligt att varken FHM eller politikerna har en susning om idrottens komplexitet. De kokar ner alla 72 sporter till en seg gröt och tror att alla sporter är likformade.”
Nog känns det som att idrottsrörelsen alldeles för ofta tas som självklar och för given. En egen minister för Sveriges kanske största och viktigaste folkrörelse?
Glöm det.
Idrotten åker slalom mellan departementen, nämns oftast inte alls och tas inte på det allvar den är värd. Med idrotten kan vi göra lite som vi vill. Eller inget alls. Det är ändå ingen som säger något. Det borde påtalas, det borde mullra i den stora rörelsen och jag hoppas att Björn Eriksson ännu tydligare gör sin röst hörd (det brukar han inte ha några problem med) i maktens korridorer.