Det måste vara en månad sedan eller så. LHC hade dagen före blivit utklassat av Skellefteå, träningen var avslutad och på väg från arenan stötte jag ihop med Niklas Persson. Vi surrade lite och innan general managern försvann in genom dörren mot omklädningsrummet vände han sig om och sa:
”Kan Malmö vinna fem-sex raka så kan vi också göra det.”
Jo, tjenare.
Tänkte jag.
Då.
SHL-tabellen haltar vidare in i april, men Linköping HC har inte haltat alls på slutet. Det krävs någon poäng till (två räcker garanterat) för att vara helt säkert på att det spelas SHL-hockey i Saab arena även till hösten, men bara det som hänt under de senaste veckorna är anmärkningsvärt.
Att vi så här dags skulle sitta och ens nämna orden "LHC" och "slutspel" i samma mening kändes länge mest som utopi. Även om säsongen så klart inte är godkänd vore det galet starkt att på det här sättet komma ut på andra sidan och landa över kvalstrecket.
Det tyder verkligen på styrka.
Fem raka trepoängare och poäng i sex matcher i rad. Vem såg det komma?
Ja, möjligen Niklas Persson då.
Det finns nästan lika många förklaringar till förvandlingen som det finns bultar i Ölandsbron. Men låt oss göra ett försök.
David Rautio
Den enskilt största förklaringen till lyftet. Efter målvaktscirkusen har rutinerade David Rautio kommit in, bidragit med norrländskt lugn och skapat en trygghet som försvann när Jonas Gustavsson plötsligt gjorde detsamma. Med Rautio i målet från start hade LHC varit slutspelsklart. Med råge.
Bättre spelare
Det finns fler som kommit och betytt mycket. Som Tyler Morley och Alexander Johansson. För att inte tala om Mattias Bäckman som knappt förlorat. Att Broc Little och Markus Ljungh har återkommit efter skador har förstås också hjälpt till. Niklas Persson ska ha kritik för hur laget såg ut till en början, men beröm för att han gjort nödvändiga justeringar.
Tränarbytet
När Bert Robertsson fick lämna jobbet i vintras skrev jag: ”Bekymren är betydligt större än om Bert Robertsson är tränare eller inte och därför är jag enormt tveksam till om bytet kommer att göra någon större skillnad. Om ens någon.”
Med facit i hand är det bara att erkänna att jag hade fel.
Daniel Eriksson, Johan Åkerman och Niclas Hävelid har verkligen gjort skillnad. Dels genom att styra och strama upp spelet, dels genom att skapa en bättre harmoni. Vad jag hör är att det kärvade en del med ledarskapet i omklädningsrummet och att det nu råder ett öppnare och mer trivsamt klimat.
Spelet
Jag fortsätter att tjata: bakåt först, framåt sen. Smart, välorganiserat och hårt arbete har gjort att resultaten kommit. Med bättre koll och aggressivitet i egen zon bjuds inte bara på färre chanser, det hittas också vägar till bättre anfall. Det enkla i stället för det svåra är nästan alltid det bästa.
Jonas Junland har visat vägen med sin attityd. Just som en kapten ska göra. Det är imponerande att se vilken disciplin som skapats i gruppen. Fortsätt så, för ni är inte framme än.
Självförtroende
Enda receptet för att komma till rätta med taskigt självförtroende är att vinna. Och att vinna igen. Det pratas ofta om att det som behövs för att vända en negativ trend är att fortsätta att tro. Det är lätt att säga, men hur lätt är det att verkligen tro när förlusterna radas upp?
Det kan ta knäcken på vem som helst.