Rubriken Guldköping kom upp i HV-fansens sagolikt häftiga tifo där en örn reste sig från underjorden. Samtidigt som jag imponerades av hemmalagets intro i Kinnarps arena, i samklang med fansens hejarop, satte jag i mitt huvud ett frågetecken efter det stora ordet på arenans kortsida: Guldköping, vilket lag är det? Vilken stad har varit det? Vem kan bli det framåt?
Torsdagens E4-derby handlade lite om Guldköping, som en undran. Tvivel fanns för båda storstäderna i var sitt län och i var sitt läge vid Europavägen. HV71 har inte rosat marknaden i höst, och Linköpings HC åkte söderut med sex raka förluster.
Det kändes på förhand som ett möte mellan två mediokra "Stenköping", fjärran från medaljer och allt vad ädla valörer heter.
Jag har på avstånd tidigare tyckt att epitetet E4-derby är ganska krystat, producerat och marknadsfört i avsaknad av andra derbyn för de båda klubbarna. HV har inte hunnit få någon historia kring sina Smålandsderbyn mot Växjö och LHC:s trätobröder Hästen från Norrköping lirar som bekant i andraligan.
Men jag vill nog tillstå ändå att HV–LHC är riktiga derbyn, med äkta rivalitet. HV hann ta rätt stora marknadsandelar av fans i södra Östergötland under tiden när LHC var ett bonngäng i division 2. Fortfarande känns det som att Ödeshög och bitar av Mjölby och Vadstena är HV-land. Men med tiden äter sig LHC nedåt i sin erövring av det egna idrottslänet och jag kände verkligen derbypulsen på hamburgerställen och parkeringsplatser före match. Det var gott om LHC-halsdukar bland alla HV:s blå.
Inne i hockeyhallen påmindes jag om att Kinnarps är en kolossalt mycket häftigare borg än Saab arena. Blir ett mäktigare tryck, ungefär som om man skulle korsa Stångebrohallen med Linköpings stora hall. Sen har det heller inte bara med byggnaden att göra, hockeyfans i Jönköping är divisioner bättre på att sjunga än Linköpingspubliken.
Med sin egen "Curva Nordahl" kunde HV pumpa upp en större hetta i sitt spel i första perioden. Det var rättvist när specielle måltjuven Mattias Tedenby gjorde 1–0. Det var som att trummorna och sången var som en extra spelare.
Jag sade i första pausen att nu måste LHC göra något för att ta udden av HV:s energi. Och något måste ha hänt eller sagts i bortalagets omklädningsrum, för andra perioden var något helt annat. Trots HV-fansens trummor var det LHC som tog taktpinnen, och därmed initiativet. Dan Petterssons 1–1-kvittering tålde videogranskning och Filip Karlssons läckra fladderpuck i bortre krysset var snygg, även om det såg billigt insläppt ut av HV-keepern Jonas Gunnarsson.
Det var ovana målskyttar och udda mål, men lika rättvist för det.
I tredje perioden var det slitvargen Jimmy Andersson som satte 3–1, ett mål som fick de färre LHC-fansen att för en stund äga arenan.
3–1 blev det och det är bara att gratulera LHC till en bra prestation. Det är bra gjort att vinna borta och extra bra gjort att vinna borta under stark press.
Tio raka segrar har LHC i Kinnarps arena, den förra kom i slutspelet i våras, så visst kan man säga att Linköpingslaget trivs i derbytrycket på bortais.
Vi kan bara hoppas nu att östgötar lär sig sjunga lika bra som smålänningar. Kanske är det så lite som krävs för att det ska tippa över till att Östergötland får ett Guldköping även i herrhockey.