Senaste veckan har bjudit på dubbla hockeynyheter som möjligen skulle kunna läggas i korgen märkt med ”åh fan, det hade vi ingen aaaning om”.
SHL har det tufft med ekonomin.
Check.
Klubbarna tänker i första hand på sig själva.
Check.
Nu senast var det Aftonbladet som initierat berättade om det tv-avtalet som träder i kraft från hösten 2018 och som årligen kan ge varje SHL-klubb uppemot 45 miljoner kronor från C more för sändningsrättigheterna till ligan.
För jävligt, tycker uppenbarligen många.
Grattis, säger jag.
Visst, eftersom förbundet inte längre har något att säga till om tycker jag också att SHL har ett ansvar. Mer pengar än nu även bör hamna längre ned i seriesystemet och det behövs en diskussion för hur de ska fördelas för att det på sikt ska fram fler spelare från mindre klubbar. Högre övergångssummor skulle kunna vara en framkomlig väg.
Full respekt för de tankarna.
Men när SHL får skit och hudflängs för att ligan förhandlat fram vad som måste vara ett av svensk idrotts bästa tv-avtal genom tiderna. . . nej, då är jag inte riktigt med längre. De allsvenska klubbarna får – från samma bolag – nöja sig med ett par miljoner och jag förstår att det skapar avundsjuka. Men är det någon som ska ha kritik så måste det väl i så fall vara C more? Om ett företag väljer att satsa mer på det ena är det inte så konstigt att det blir mindre till det andra.
Och om vi nu ska prata om rättvisa (det känns inte som att ordet ens existerar i elitidrotten) så känns det betydligt mer anmärkningsvärt att vare sig fotbollen – som av många tyckare hyllas för en jämnare fördelningsmodell – eller ishockeyn inte kommit längre när det gäller att bry sig och åtminstone få till en något mer rimlig fördelning mellan herrar och damer.
SHL är inne på upploppet och för LHC väntar nu enbart matcher mot lag som också kan dyka upp på andra sidan i slutspelet. Dags att spänna musklerna och pinka in revir.Jag tror bara att det är bra med tuffare motstånd och mer av slutspelsdoftande hockey. Det är möjligt att jag är elak nu, men jag kommer inte i från känslan att det den här gången blev 5–1 lika mycket för att Örebro var dåligt som att LHC var bra.
Förstakedjan med Garrett Roe, Broc Little och Ken Andre Olimb hade hög fart, ledde laget och måste göra det även i fortsättningen. Mest anmärkningsvärt i övrigt var väl annars att Anton Karlssons nyvunna självförtroende och poäng för femte matchen i rad.
Jag utgår från att Fredrik Emvall belönar honom med nytt kontrakt inom kort.