LÄS MER: Blackstenius: "Nu vill vi gå för guldet"
LÄS MER: Asllani: "Vi är tillbaka på världskartan"
LÄS MER: Sverige inspireras av stödet på hemmaplan
Det är så klart en väldig massa spelare som ska hyllas för den svenska succén i Frankrike. Au revoir Rennes, à bientot Nice. På onsdag väntar semifinal mot Nederländerna – och en jättechans att göra den här VM-sommaren ännu häftigare och ännu festligare.
Jag sa ju det.
Jag sa ju att det att efter elva sorger och 24 år av bedrövelser tar vi död på otäcka tyska spöken som tjatats om till förbannelse.
Men mitt bland alla välförtjänta superlativer för Blackstenius, Jakobsson, Asllani, Seger och allt vad de heter ska man inte heller glömma två herrar som satt med varsin keps och svettades under rysaren mot Tyskland.
Peter Gerhardsson och Magnus Wikman.
Kosovare Asllani uttryckte det bäst (hon gör ofta det) efteråt:
– Det är som natt och dag jämfört med hur vi spelar nu och hur vi spelade i EM. All kredd till Peter (Gerhardsson) och teamet. Det är de som fått oss att spela så här. Sverige är tillbaka på världskartan.
Just så är det.
Att vinna mot Tyskland är alla dagar i veckan imponerande bara det. Att göra det på det här sättet är ännu bättre. Det Sverige vi såg i kvartsfinalen har vi inte sett tidigare i VM och vi har överhuvudtaget inte sett det på länge.
Så bra. Så modigt. Så beslutsamt. Så sammanfogat. Så varierat.
Så ser det bara ut om där finns en inneboende trygghet, där alla mår bra och där alla vet vad som ska göras. Hela tiden. Med Pia Sundhage på bänken var det – något elakt, jag vet – riskeliminering, långa bollar på Stina Blackstenius och så förhoppningsvis avgörande på straffar.
Det blågula försvarsmaskineriet har fungerat utmärkt under hela turneringen, men nu var det också med tydliga inslag av kreativitet och välutvecklat passningsspel. Peter Gerhardsson ska ha massor av beröm för sitt taktiska upplägg och spelarna för hur de fullföljde hans idéer. Efter 2–1-målet var det en uppvisning i kontrollerat försvarsspel som inte ens stördes av att Nilla Fischer fick kramp och var tvungen att gå ut.
Nu väntar Nederländerna och en så mycket bättre chans att ta dig till VM-final får du knappast. Vi pratar om regerande EM-mästaren med Vivianne Miedema och Shedira Spitse i spetsen (!), men det har verkligen inte sprakat om dem i den här turneringen och i de senaste matcherna har målen kommit efter två frisparkar, en hörna och en (ytterst tveksamt dömd) straff. Effektiviteten har det inget varit något fel på och offensivt finns mycket mer att få ut av kantspringarna Shanice van den Sanden och Lieke Martens, men det är en semifinal som känns helt öppen.
Kan vi slå Tyskland kan vi slå Nederländerna.
Ungefär så.
Himlen har brunnit över Rennes och när du tagit klivet utanför dörren har det varit som att gå rakt in i en vedeldad bastu. När detta skrives på söndagen är det betydligt svalare, men enligt uppgift väntar nu extremvärme i Lyon.
Men strunt samma.
24 nationer fanns med i det här mästerskapet från början.
Fyra är kvar – och Sverige är ett av dem.
Det som hänt med det här laget är fantastiskt och nu tror jag banne mig också att det blir final på söndag.
