Därför vaknar ÅFF och Degerfors coronahösten 2020

November och Kopparvallen. Sällan är idrott så vackert, sällan är Åtvidaberg så vackert, som när de möts här på Kopparvallen i november.

ÅFF-jubel efter 3-0 mot Boden. Längst till vänster assisterande tränaren Henrik Gustavsson.

ÅFF-jubel efter 3-0 mot Boden. Längst till vänster assisterande tränaren Henrik Gustavsson.

Foto: Peter Calén

Krönika2020-11-08 08:05
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hela arenan inbäddad i nervositet, vantapplåder och jubel varvade med suckar och desperata skrik, och ett vilt kämpande ÅFF på plan. 

Är det inte så här varje höst i Åtvid?

Det känns så.

Coronahösten 2020 är det kval uppåt som gäller, till division 1, med 50 personer på läktarna och det tredubbla utanför staketet runt Kopparvallen.

Så konstigt, men ändå så lika.

Novemberdramatik på Kopparvallen är idrott in på bara skinnet och vart du än tittar så ser du öppna ÅFF-själar med nerverna utanpå.

"Nej, Åtvidaberg är inte ÅFF, alla på orten älskar inte ÅFF", brukar en man mejla mig när jag kopplar ihop orten och klubben på det sättet.

Nej, självklart inte, men med östgötska mått har ÅFF orten bakom sig som inget annat lag i länet. Det är därför klubben så ofta kommer igen, trots att den gång på gång döms ut som dåtid utan framtid.

Jag läste Åke Stolts senaste bok ”Blomstermålaren och andra kända män som varit i Åtvidaberg” i somras. I ett kapitel om Facitchefen Gunnar Ericsson, mannen bakom ÅFF:s guldlag 1972-1973, lyfts ett Ericsson-citat:

”Om hela samhället håller på ett lag finns inga gränser för människan.”

Det har visat sig stämma många gånger på ÅFF.

Den här märkliga hösten reser sig både Åtvidaberg och Degerfors. ÅFF mot ettan, Degerfors mot allsvenskan.

Jag ser det som tecken i tiden. Med klimat och digitalisering i fokus har världen krympt och det lokala, det nära, blivit mer relevant. Med en pandemi på det har utvecklingen skenat. Plötsligt ifrågasätts alla branschers relevans, det storskaligas fördelar är inte lika självklara och det lilla kan, om det har en stark kärna ges utrymme att växa.

Degerfors och ÅFF har båda en urstark kärna av lokalt engagemang och fotbollskultur. Sedan 1907, då de båda bildades, har de överlevt två världskrig, flera pandemier, mängder av lågkonjunkturer och ett otal ras genom seriesystemet.

Nu vaknar de igen, i en tid där pandemins publiklösa arenor minskar skillnaderna mellan jättar och pluttar dramatiskt. En tid där lilla Mjällby ligger sjua i allsvenskan, före jättar som AIK och IFK Göteborg, Southampton etta i Premier league, klart före de stormrika Manchesterlagen, och Real Sociedad etta i La liga, långt före Barcelona.

Så som ÅFF spelade mot Boden på lördagen finns alla möjligheter till division 1-avancemang. Första halvleken var en av säsongens bästa och 2-0 i paus borde varit det dubbla.

Att se assisterande tränaren Henrik ”Fimpen” Gustavsson överlycklig studsa in i omklädningsrummet efter matchen, till segersången ”Bättre och bättre dag för dag”, var som en tidsresa till alla hans segrar i allsvenskan och superettan.

– En seger är alltid en seger, oavsett när den tas, sa Gustavsson.

Saknar du tiden mellan stolparna?

– Nej, jag får ju stå och skrika ändå nu. Jag kan väl längta ut tills jag rör bollen och känner att kroppen är tvärslut.

Det är kulturbärare som Gustavsson, och stödet från orten, som burit ÅFF i alla år. 

– Jag njuter varje dag jag kommer hit. Engagemanget finns i Åtvidaberg oavsett vilken nivå vi är på. Det är bara att kolla utanför staketet idag. Och det har vi märkt på bortamatcherna i år. Även om det inte varit någon publik där så har man sett människor med ÅFF-halsduk utanför arenorna.

Om ett par veckor vet vi om hösten 2020 slutar i glädje eller sorg för alla ÅFF-are.

En sak vet vi, oavsett hur det går den här gången: ÅFF kommer igen.

Det har klubben gjort i 113 år.