Jag tänker givetvis på Eldrick Tont Woods, a k a Tiger. 42-åringen från Kalifornien med 14 majorsegrar under bältet och utan tvekan (våga er inte ens jämföra med Nicklaus, Hogan eller Bobby Jones för sporten var något helt annat då!) världens bäste spelare genom tiderna.
För ett år sedan var han nyopererad och karriärens fortsättning högst osäker och när han i slutet av maj 2017 togs av polisen nära hemmet i Florida, sovande i sin bil och drogad av mediciner som kunde fyllt ett mindre apotek, skrev jag under på skicklige golfkrönikören Martin Hardenbergers träffande beskrivning:
"Tigerns" privata skandaler, som började med otroheten och skilsmässan med svenska Elin Nordegren, 2009, får andra bedöma och fördöma. Som golfspelare har han egentligen inte varit relevant sedan sin senaste seger – 2013.
Förrän nu.
Han vilade förvisso helgens tävling i Houston, men med placeringarna tolva (Honda Classic), tvåa (Valspar Championship) och femma (Arnold Palmer Invitational) och med över en miljon dollar i inspelade pengar under de veckorna är Woods helt plötsligt en av de stora favoriterna till att få bära ytterligare en grön och gräslig kavaj – vinnartraditionen på Augusta.
Jag övertygades för egen del om hans återuppståndelse för ett par veckor sedan.
När Woods, på den 17:e greenen i Valspar (utanför Tampa, Florida), sänkte en monsterputt för birdie och gav sig själv chansen att vinna tävlingen med ett hål kvar att spela, syntes glöden i ögonen igen. Då kände i alla fall jag att "shit, det här är den Tiger som brukade skrämma motståndarna med sin blotta närvaro".
Han briljerade med sina patenterade "stingers" från tee, chippade som under storhetstiden och var kompis med puttern.
Jag vet: han har inte vunnit en stor seger sedan 2008 års US Open, men ett av få framträdanden han hade före operationerna/skadorna var 2015 års Masters när han slutade på delad 17:e plats. Augusta, där han tog sin första major genom att utklassa hela fältet 1997 och vinna med tolv slag, och där han också vann 2001, 2002 och 2005, är hans absoluta favoritplats.
Räkna med att kärleken kommer vara besvarad i helgen.
De nya stjärnorna är unga, skickliga och många – men ingen kommer i närheten av den dragningskraft som Woods har. Kanske behöver sporten sin "bad boy" lika mycket som han behöver golfen. I vårens tävlingar har leden utanför fairways varit breda och tjocka när han lirat och ingen spelare kommer att följas lika noggrant den här veckan heller, det lovar jag. Uppmärksamheten gjorde förr bara Tiger vassare – och motståndarna skakigare. Vi får se hur det ligger till nu.
En sak är säker: han har på äldre dagar blivit en smula ödmjuk.
"Jag har fått en andra chans, jag är ett vandrande mirakel", sa han nyligen i en intervju angående den komplicerade operation av två kotor i ryggen som han tvingades till förra året.
Nu undrar ni förstås: vinner han? Vet ej. Jag påstår bara att Tiger kan vinna sin femte Masters. Jag är i alla fall övertygad om att han finns med i diskussionen söndag kväll när jag häller upp kaffet för att inte missa ett enda slag av den garanterade dramatiken. Det är stort nog.
Och otroligt överraskande.
När jag började fundera på krönikan till årets första höjdpunkt fladdrade tankarna i rätt annorlunda banor:
Det blir den nya generationens år, tänkte jag. De stora titlarna kommer fördelas mellan Jordan Spieth, 24, Justin Thomas, 24, Jon Rahm, 23 och Hideki Matsuyama, 26.
Det var alltså långt före före Bubba Watsons triumf i Genesis Open, Phil Mickelsons seger i Mexico (WGC Championship) och före "Tigerns" sensationella återkomst på den stora scenen.
Gubbarna är 39, 47 och 42. Bättre än någonsin? Troligen inte. Men bättre än på länge! Watson har tappat kilon, men inte meter i slagen, tack vare medveten kosthållning och en mer avslappnad attityd till spelet. "Lefty" har inte bantat, men hans ökenvandring utan seger tog slut efter 102 tävlingar i Mexico. Tillsammans har den här trion nio (!) gröna kavajer – det räcker för mig för att räkna in dem som segerkandidater på världens mest mytomspunna golfbana.