En av de allra viktigaste reglerna för en journalist: var så långt det är möjligt objektiv. Dessutom har jag en hustru som är född i Nederländerna.
Så lova att ni inte säger det här till nån.
Jag håller på Danmark i EM-finalen på söndag (SVT, avspark 17.00).
Kanske har det med det ganska gemytet att göra. Kanske med Pernille Harder och för den del även med Janni Arnth. Eller kanske med det som hände i en annan tid och i en annan värld när Sverige arrangerade EM 1992.
Det är 25 år sedan nu.
Jag minns det som i går.
Som betydligt yngre murvel gjorde jag mitt första riktigt stora mästerskap. Danmark skulle inte ens ha fått vara med, men kom in från gatan, otränat och oförberett, slog stora Tyskland i finalen och alla viftade vi med Dannebrogen. Hela Danmark gungade, varenda by och varenda ö. Och inte ens fastlandet var särskilt fast längre. Den fula ankungen blev en vacker svan och Brian Laudrup, Europas nya fotbollskejsare, sa:
– Det är ett mirakel. Inte ens HC Andersen hade kunnat skriva en bättre saga.
Den här gången kvalificerade sig Danmark på egen hand till slutspelet, men det var ändå en något vinglig väg och Sverige hamnade före i kvalet. Nu har vi sedan länge åkt hem medan danskorna spelar vidare. Vad Brian Laudrup var för mästarna från 1992 är Pernille Harder för det här laget nu. Och anfallskollegan Nadia Nadim, som under ofattbara former en gång flydde från Afganistan och hamnade i ett danskt flyktingläger, betyder med sin bakgrund så enormt mycket i ett land där starka högervindar blåser.
Sen är det förstås många andra och inte minst är det Nils Nielsen. Jag vet inte hur en förbundskapten ska se ut, men jag vet att Nils Nielsen inte ser ut som en. Han pratar inte som en heller.
Som efter förlusten (0–1) mot Nederländerna i gruppspelet när han sa:
– Jag är glad att Nederländerna vann, för värdnationen behöver gå långt i det här mästerskapet.
Hm.
Men håll med om att det är svårt att inte gilla charmen.
Två välspelande lag som aldrig tidigare figurerat i en stor mästerskapsfinal på damsidan möts på söndag. Det är bra. Europas fotbollskarta har ritats om, det är inte längre lika förutsägbart och Sverige måste våga att förändra för att hänga med upp på högre höjder. Det är bra det också.
Att EM-succén på hemmaplan betyder mycket för damfotbollen i Nederländerna förstår ni. Med Lieke Martens i spetsen görs avtryck, bryts ny mark och skapas nya förebilder i ett fotbollsland där en välkänd fotbollsexpert i tv före turneringen konstaterade att ”nu kan jag ta semester i tre veckor”.
Hur det går?
Tja, Nederländerna har bästa spelet, bästa spelarna (från mittfältet och framåt är det toppklass rakt över) och bästa stödet. Danmark har Harder, turneringens målvakt och allt att vinna.
Jag tror inte att det räcker.