Knappt två veckor till seriestart och en sak kan vi nog slå fast: Linköpings FC är mer redo nu än för tre månader sedan. Det har varit en ovanligt lång vår och när allvaret började för de allra flesta visade nya LFC upp sig i en träningsmatch mot allsvenska konkurrenten Eskilstuna (1–0).
Det såg helt okej ut.
Långa stunder till och med riktigt bra.
Efter många mer eller mindre tunga tapp och med en hel del nytt i startelvan är det många som tror på en tuff säsong på Linköping arena och det skulle inte falla mig in att dra några långtgående, eller egentligen inga alls, slutsatser efter 90 minuters fotboll i solskenet på Tunavallen.
Men säg så här:
Med liknande insatser som den här, med frånvarolistan inte alltför omfattande, med Lina Hurtig tillbaka efter skada, med Synne Skinnes Hansen i full form och med några nyförvärv som det av någon anledning ännu inte vill pratas om skulle jag snarare säga att det ser spännande än oroligt ut.
Var det något jag gillade på Tunavallen så var det den höga pressen och starka återerövringen. Med ännu bättre skärpa i de avslutande passningarna och med bland andra Hurtig på planen kan det bli ett viktigt och vasst vapen för att skapa chanser.
Med ingen ersättare till Stina Blackstenius på plats fick Frida Leonhardsen Maanum vikariera som central anfallare och klarade det alldeles utmärkt. Matchens bästa spelare i min bok. Mittfältaren är förstås bäst som just det, men är allroundkunnig för att klara olika roller och definitivt redo att ta en ännu större roll än tidigare.
Hon kan bli en av allsvenskans bästa spelare i sommar.
Negativt?
Tja, trebackslinjen med Nilla Fischer, Lisa Hurtig och Emma Lennartsson är stark i det rättvända spelet, men ingen av dem är någon Ben Johnson i löpduellerna och motståndare med vassa djupledshot undanbedes därmed vänligt men bestämt.