Det kan möjligen kännas som taskig tajming när LHC har sitt förmodligen yngsta SHL-lag någonsin på isen, flera av de yngre verkligen tar för sig och det blir tre viktiga poäng i jakten på de platser som direkt till slutspel bär framåt våren.
Men sorry.
Kan inte låta bli att skriva det här ändå.
Fredrik Emvall, general managern, borde ge sig ut för att förstärka en från början ganska tunn trupp. Utan att ha koll på hur många tusenlappar som finns kvar i kappsäcken känns det mer eller mindre nödvändigt att hitta ytterligare någon spelare med kapacitet att ta plats i en av de två första kedjorna.
Det är ingen idé att vänta. Det blir bara dyrare då.
Visst, jag förstår och kan till och med applådera tanken att fylla på med egna juniorer som kan komma in och fortsätta att göra det bra – men i längden, i ytterligare 38 omgångar och ett långt slutspel, blir det för tufft. Just nu är Garrett Roe, Rhett Rakhshani och Fredric Andersson borta och det skulle vara tunga avbräck för vilket SHL-lag som helst.
Skador och sjukdomar och avstängningar kommer och en bredare trupp krävs för att inte vara för sårbart.
Fredrik Emvall säger att han inte börjat se sig om efter nyförvärv.
Jag tycker att han borde göra det.
Trots allt.
Och så till något helt annat, som John Cleese och övriga i klassiska Monty Pythongänget brukade uttrycka det:
Vill man se mål ska man gå på hockey, sa fotbollens gamle förbundskapten Laban Arnesson en gång i tiden. Det var ett tag sedan det var så sant som nu. Med en dryg fjärdedel av serien avklarad har det gjorts inte långt från sex mål per match.
Det är en häftig ökning.
Nu ska direkt sägas att en match som slutar 5–4 inte behöver vara ett dugg bättre än en som slutar 1–0. En till perfektion utförd tackling av Daniel Rahimi kan vara samma fröjd för ögat som ett målskott av Andrew Gordon. Men ingen kan komma ifrån att det rätt ofta finns likhetstecken mellan många mål och publikfriande hockey.
Det här med spelmässiga trender går i vågor och det är trots allt inte så länge sedan som vi befann hos i Lasse Falk-land med en effektiv men inte särskilt underhållande mittfältshockey. Det var framgångsrikt tills man hittade ett sätt att möta och bemästra det. Nu är det mer av intensitet, full fart och ett annat sätt att tänka som slagit igenom på många håll i hockeyvärlden.
Det kommer snart en tid när nya vindar blåser, men känslan är att fler yngre tränare kommit in med välbehövlig energi. Sen ska ingen tro att det är ett framgångsrecept att släppa handbromsen och bara köra framåt. Pär Mårts missade det under sina första år som förbundskapten och även LHC har missat det då och då under hösten.