Det ska fan vara målvakt. Ofta ensamma, ofta utsatta. En ständig pendling mellan himmel och helvete. Tio superräddningar är inte värt ett dugg om ett avgörande baklängesmål schabblas in i slutminuten. När inte laget i övrigt fungerar krävs en målvakt som räddar laget.
Vare sig Jonas Gustavsson eller Jacob Johansson gör det just nu.
I heta slutspelstider såväl som i mörka oktober är det nästan alltid så att laget med bästa målvakten vinner.
Det kan lika mycket handla om att Broc Little (eller någon annan) inte gör hemjobbet ordentligt, om att backarna inte får bort motståndare från farliga ytor, men det hjälper inte. Tittar du på isen och i tabellen är det enormt tydligt att LHC släpper in alldeles för många mål och då hamnar målvakten i fokus.
Det kan verka taskigt, men så är det.
Tittar du på SHL-målvakternas räddningsprocent ligger Jonas Gustavsson och Jacob Johansson just nu på 88,61 respektive 87,26. Det betyder plats 17 och 21 – av de 21 målvakter som spelat mest regelbundet under säsongen. Återigen: det är inte bara deras fel, absolut inte, men det är fakta som inte går att blunda för. Upp över 90 procent är ett måste för att det ska finnas en chans att det ska lyfta.
Niklas Persson, general managern, har varit i värvningstagen på slutet och jag tycker att han borde fortsätta med att få in en målvakt. Som kan öka konkurrensen med dem som redan finns, som kan komma in med friskt mod och utan någon tung mental ryggsäck att bära.
Varför inte göra ett försök med Christian Engstrand?
Visst, det är en chansning, men vad är inte en chansning och vad finns att förlora i det här läget? Visst, det är en desperat åtgärd, men Engstrand har ett psyke som passar och även om han (också) kan vara ojämn är han i sina bästa stunder en vinnare. Nu är han klubblös, bor i Linköping, tränar i Linköping och jag är ganska säker på att han utan att blinka skulle skriva på för billig penning.
Christian Engstrand har haft ett antal turbulenta år efter uppbrottet från LHC, men känslan är att han mognat och tagit det på rätt sätt. Dessutom Linköpingskille med förflutet i klubben, garanterat revanschsugen och ett populärt namn bland fansen.
Man ska inte underskatta sådana saker heller.
Jag är rätt säker på att chansen att spela med LHC-tröjan på igen skulle ge ett antal poäng. Inte minst i Saab arena där han ofta varit som bäst.
LHC spelar inte bara mot olika lag för tillfället, utan också mot sina egna mentala hjärnspöken. Det går inte att förklara de ständiga rasen på något annat sätt. Mycket var bra i första perioden, men det hjälper inte när mycket var ännu sämre i den andra.
Nu vilar pressen tung på Bert Robertsson & Co som står där med ansvaret att hitta ett sätt att få stopp på de akuta blödningarna.
Han måste göra det.
Man kan alltid diskutera tränarens roll i sådana här lägen och jag hör hur en och annan till och med spekulerar om att han ska få sparken. Det tycker jag absolut inte. Däremot är det naturligt att han som ansvarig för laget hamnar i skottgluggen när det ser ut som det gör och LHC ständigt och oförklarligt faller ihop.
Då blir det coachens uppgift att förändra och hitta ett sätt för att få stopp på rasen. Om det innebär att han måste bli tydligare, om det innebär att han får bänka spelare, om det innebär att han får skälla mer eller om det innebär något annat vet jag inte. Men ibland kan jag känna att jag skulle vilja se mer av den ibland stingslige och obekväme vinnarskallen och känslomänniskan Robertsson som uppenbart var mer synlig under åren i Skellefteå. Som pekar med hela handen och som ökar aktiviteten i båset under matcherna.
Mot Växjö kan jag tycka att han borde ha tagit en tidigare time out i mellanperioden när han såg vart det var på väg att barka. Definitivt efter andra målet i stället för det tredje. Och bytt målvakt efter tredje målet i stället för efter det fjärde.
Mycket kvar, men det här kan sluta illa. Om du inte ens är i närheten att vinna när du har ett par mål att gå på...när sjutton ska du vinna då?