Det är med division 1-fotbollen som med Kjell-Olof Feldts löntagarfonder när det nu begav sig. Det är ett jävla skit, men har man baxat sig ända dit är det bara att göra det bästa av det. Och faktiskt: att försöka ta sig därifrån så fort som möjligt.
Nu sitter jag på Linköping arena, njuter av ett kul derby, småler över att äntligen ha sällskap av lite publik och funderar över hur det är att tillhöra den svenska fotbollens tredje nivå. Det krävs mycket, det satsas seriöst, det är tufft motstånd – men är inte i närheten av samma intäkter och samma intresse som i superettan. Har du som mål att ta dig uppåt gäller att inte fastna för länge.
ÅFF ska senast 2025 vara tillbaka i elitfotbollen och det låter väl som en rimlig målsättning. Små steg. Ett i taget. Nu var klassikern klart vassast före paus, men slutade av någon anledning att spela efter samtidigt som Linköping City ska ha stort beröm för uppryckningen. Var det något lag som tröttkört ut så var det ÅFF.
City har en riktig klasspelare i Christian Moses (hur länge blir han kvar?) som nu har gjort sex av lagets åtta mål. Det säger månne en del om övriga, men framförallt mycket om landslagsanfallaren från Sierra Leone. Som han spelade nu spelade han stundtals i en egen division.
Men för att återkomma till de politiska liknelserna så är väl Linköping City i något slags liknande läge som Liberalerna efter onsdagens omtalade väljarundersökning. Men till skillnad från Nyamko Sabuni har i alla fall Carlos Banda sett till att hoppet återvänt. Men med över en fjärdedel av säsongen spelad krävs också några snabba vinster för att inte avståndet till strecket ska bli för stort.