LHC har som väntat snart spelat färdigt i Champions hockey league och även om jag inser att det är allt annat än politiskt korrekt och helt emot idrottens idé att skriva nästa mening, så gör jag det ändå.
Det är lika bra det.
Nu kan läggas full fokus på det som betyder mer.
Det är en svår och mångfacetterad fråga. Erkänner det. Pengar behövs för att svenska klubbar ska kunna konkurrera på en allt tuffare marknad och behålla en högklassig inhemsk liga. Naturligtvis kan det då vara en väg att växa med hjälp av övriga Europa.
Det var så jag trodde att det skulle kunna bli. Men CHL är ett projekt som har havererat och trots längre skrivna avtal undrar jag hur länge det lever.
En och annan tror fortfarande att turneringen, med ett ökat publiksnitt på sina håll, ska bli etablerad. Jag tror inte det. Inte längre. Står i Saab arena, det är snart slut, och ser hur bara ett antal hundra åskådare (nej, så många som officiella siffran 1 128 var i alla fall inte på plats) hittat hit. Så jag skriver det skrivit tidigare. Om inte publiken vill komma och titta är tanken dödfödd. Då har inte CHL någon framtid. Åtminstone inte i Sverige.
Det går inte att blunda för verkligheten och bevisligen är det betydligt mer intressant med LHC–Frölunda i SHL än i CHL. Även om siffrorna svajat under hösten även där står SHL stark. Rent av för stark för CHL:s bästa. Hur ska du få företag att satsa pengar på något som inte många bryr sig om och som fansen uppenbarligen inte vill ha? Och klubbarna får säga vad de vill, men det krävs ingen Janne Josefsson-granskning för att förstå att det som händer på den inhemska scenen kommer etta, tvåa och trea.
Nej, antingen får man tona ned betydelsen, se CHL som ett sätt att göra hockeyvärlden större eller trycka på bakåt-knappen och låta det vara kvar som en bra försäsongsturnering med något slags kul slutspel under hösten eller vintern.
Det behöver inte vara fel det heller.
För nu känns det mest som att matcherna är i vägen.