Strax efter VM-matchen mellan Sverige och Chile satt pojkvännen och jag kvar i soffan och tittade på Polarpriset, ett internationellt musikpris som är instiftat av Stikkan Anderson. Det var gala, det var fest och fina tacktal. På scenen gick artist efter artist upp och framförde covers för att hylla årets pristagare. Mitt i allting utbrister min pojkvän "Men det är ju bara tjejer på scenen hela tiden". Även jag hade noterat det, men inte lagt någon större vikt i det. Men när majoriteten i ett program är kvinnor blir reaktionen att det är någonting udda. Strukturen sitter fortfarande hårt inrotad och jag själv som tjej reagerade också på det.
Det inskränkta syns även i kommentarsfälten på sociala medier. Till exempel fylls Fotbollskanalens instagramkonto med hat från män som bara måste kasta ur sig hur mycket de hatar damfotboll. I ena kommentaren läggs det fram argument till varför inget intresse för damfotboll finns, i den andra måste någon kasta ur sig något om att alla spelare är lesbiska och i den tredje kommentaren är någon tvungen att poängtera att kanalen bara har skrivit "VM" och inte "dam-VM", vilket är fel.
Är inte det här ganska sjukt? Kan inte folk bara acceptera att tjejerna också ska få ta plats och scrolla vidare?
För någon dag sedan gjorde jag ett intervju om damlag som lagts ner. Vi började diskuterade om att många tjejer slutar med fotbollen tidigt. Fredrik Johansson, som tidigare tränade Malmslätts nu nedlagda damlag, kollade då allvarligt på mig när jag ställde frågan om anledningen till att tjejer slutar tidigt. Han sa: "Jag tror du själv sitter på facit. Varför slutade du?".
Jag har funderat och funderat och kommit fram till flera anledningar. Motivationen försvann, jag blev skadad och samtidigt kände jag inte stödet hos tränarna i föreningen jag spelade. Men den största och mest underliggande sanningen var att jag kände att det var väldigt mycket jobb och lite valuta för att bli fotbollsproffs som tjej. Jag kanske inte ens skulle lyckas och om jag skulle lyckas fanns det inte direkt någon garanti på en bra lön ändå. Jag var ju tvungen att kunna försörja mig i framtiden. Då var det bättre att lägga satsningen åt sidan och utbilda mig istället.
Men nu. Nu kan de unga tjejerna som sitta där i soffan en tisdagskväll skapa sig förebilder som spelar fotboll eller förebilder som går upp på scenen under Polarpriset och underhåller hela hovet. Om den sortens budskap hade nått fram till mig som ung hade jag kanske vågat. För kan hon så kan jag. Eller hur?