Det är märkligt. Och, förstås, oroande inför vad som komma skall.
Med det här spelet kan laget missa slutspel.
Och lyckas man ändå ta sig dit är risken överhängande att äventyret tar slut redan i kvartsfinal.
Jag kan inte se att man med det spel man presterat i de senaste matcherna ska slå något lag över sju matcher. När man inte ens kan besegra en så svag motståndare som AIK på hemmaplan.
Efteråt satt tränaren Johan Astbrant på en bänk utanför omklädningsrummet. Han rättade till kepsen och förklarade att han var mer ledsen än arg.
Jag har nog aldrig sett honom så uppgiven som den här kvällen.
Och det är klart. Efter att först ha släppt in två (!) mål med en man mer i samma power play till 0–1 och 0–2 och sen kvitterat flera gånger för att omgående släppa in nya mål till AIK-ledning, då har man rätt att fundera över vad som är galet.
För något är det som inte stämmer i Libk just nu. Vad det är går inte riktigt att sätta fingret på.
Kanske kan det vara så att skador och sjukdomar rört till det så pass i laget att en osäkerhet om vem som ska spela med vem spridit sig så att tryggheten är som bortblåst. Ingen vågar ta risker, alla gömmer sig bakom sin kompis för att inte göra misstag och kanske inte få spela nästa byte, nästa period.
För nu måste Johan Astbrant hitta rätt i femmorna. Tre matcher kvar till slutspel och det är dags att bestämma hur laget ska formeras.
Att hatta runt med spelare är inte rätt medicin för att bota den åkomma laget just dragit på sig.