Tre poäng mot Malmö betydde ett LHC-steg uppåt i SHL-tabellen, det betydde viktig påfyllning av självförtroende och jag tror banne mig att det betyder tusen åskådare till mot Frölunda på lördag. Nu kom det bara 4 336, men publiksiffror är samtidigt inte allt. Det viktiga är inte hur många som kommer, det viktiga är vilka som kommer.
"Det var bra hålligång på slutet. Det hjälpte oss mycket. Tack för det", sa Klas Östman, tränaren, efter den så efterlängtade triumfen.
Det är som bekant i nöden, när det behövs som mest, som man ser vilka som är ens sanna vänner och som åker till Saab arena och skriker sig hesa. Det var absolut ingen perfekt LHC-insats, men det var mycket som var bra och fyra saker gillade jag lite extra: hur de unga tog kaxigt tog för sig, hur de som ska vara bäst också var det, hur det fanns mer av offensiv kreativitet och hur alla offrade sig för att hålla undan.
Utmaningen: att göra det igen och igen och – igen.
Annars står jag här och funderar hur mycket som kan hända på bara några år.
Minns ni?
LHC gick inte så långt i slutspelet längre, men var i alla fall med i toppen i SHL. LHC-damerna hade prenumeration på finalplats. LFC vann SM-guld och spelade Champions league. Libk gick till dubbla innebandyfinaler. LVC jublade med guldhattar på med efter SM-finaler i volleyboll.
Nu?
Tja, LHC-herrarna har fastnat i botten och damerna har några misslyckade säsonger bakom sig. LFC och Libk är inte i närheten av samma resultat och LVC:s herrlag har lagt ned, startat om och är inte ens i högsta serien längre.
Tiderna förändras.
Och inte alltid till det bättre.
En gång hånades Östergötlands residensstad och sades vara sämst i Sverige på idrott. Så är det inte alls längre. På torsdagskvällen spelade LHC mot Malmö i Saab arena och LFC mot Växjö på Linköping arena. Samtidigt. Några hundra meter från varandra.
Det är fortfarande långt från tiden när Linköping hade sin handboll och inte så mycket mer, men det har oroväckande snabbt gått bakåt och det är ingen tillfällighet att det inte längre finns plats på SVT:s lista över landets 25 bästa idrottskommuner. Jag skulle säga att LHC hade stor del i den explosionsartade utvecklingen för vad som hände med stadens arenaidrotter. Som banade väg och som visade att ingenting är omöjligt. Nu har ishockeyklubben stadigt tappat mark och om det även påverkat andra negativt låter jag vara osagt.
Då och då funderar jag på vad elitklubbarna betyder och jag tror att det skapar mer värden än vad många tror. Fester med framgångsrika idrottslag behövs för att sluta medborgare samman.
Naturligtvis har kommunen ett stort ansvar. Betydligt viktigare än eventuella priser och utmärkelser är förstås vad som görs i praktiken. Att rätt beslut tas när förutsättningarna avhandlas hos politiker, tjänstemän och ute i föreningarna. Det byggs, och det är bra, men det behöver byggas ännu mer och ännu snabbare med tanke på rådande hallbrist.
Den där multihallen, som det pratats om så länge, borde ha varit på plats redan i går.
Jag har ju länge tyckt att kommunen kan bli betydligt bättre på att profilera sig när det gäller just elitidrott. Med en tydlig ljusning i pandemimörkret är det mycket som har förändrats och är det något vi lärt oss så är det att vi inte kan ta något för givet. Den ekonomiska verkligheten är tuff att hantera och utan pengar är det närmast omöjligt att hitta tillbaka till där man var.
Det är i första hand upp till klubbarna själva att hantera, men under de närmaste åren kommer behovet av stöd att vara stort och jag hoppas att det står högt upp på prioriteringslistan.