Hur låter det när ett helt lag och 5 322 åskådare (minus några från Växjö) ger ifrån sig en kollektiv suck av lättnad och samtidigt bjuder på stående ovationer? Ungefär som alldeles nyss i Saab arena. Man kan säga att 3–2 till Linköping HC i jumbofinalen bara gav tre poäng, men jag lovar att känslan var att det gav så mycket mer.

Gick till matchen och funderade på om det var dags att stämpla ordet kris i pannan på alla LHC-are, men tänkte att det ändå var för tidigt att använda sig av det ordvalet. Men ingen tvekan om att det fanns (och trots allt finns) oroande tecken i skyn. 

3–6 mot Djurgården. 4–3 mot Brynäs efter förlängning. 0–4 mot Frölunda. 2–3 mot Rögle. 1–4 mot Luleå. 

Bara två poäng av femton möjliga och trots att mycket har hänt sedan i våras har det sett ut som om egentligen ingenting har hänt. Så svårt att göra mål. Så lätt att såra. Så mycket skador. Så lite självförtroende. Nu blev det vinst mot Växjö, platsbyte i tabellen och för några dagar lättare att andas för alla med LHC-sympatier.

Bert Robertsson, tränaren, talade när jag träffade honom i fredags att han skulle bli tydligare och det är bra. Överhuvudtaget behöver LHC kaxa till sig och visa mer av den karaktär och den attityd som det pratats så mycket om. Därför var det så välgörande att just det nu visades i handling och inte bara i ord. Det är sådana här vinster som krävs för ökad självtillit. 

Man ska inte bortse från det faktum att många av de här spelarna också hade ett helvete under andra halvan av säsongen i fjol och att några andra inte har spelat på den här nivån tidigare.

Om LHC har inlett svajigt i höst så har hemmapubliken startat desto bättre. Toppmatch nu igen. Det är inte ofta som 5 000 åskådare låter så mycket. Bra där, Linköping. Tillsammans är ni starka. På isen bjöds inte på någon propaganda, men det var mycket mer rejält, mycket mer offervilligt och mycket mer noggrannt. Jämfört med tidigare var det ingenting som lämnades åt slumpen och det är nog så viktigt.

Ni har kanske sett det, men i vår bilaga inför SHL-starten skrev jag:

”Niklas Persson har tagit över som general manager och Bert Robertsson har kommit in som tränare och det har känts som en annan glöd och ett annat engagemang. Det är en bra start, men det är just så. En. Bra. Start. Det vore naivt att tro att det så snabbt ska förändra så mycket.”

Det där med större passion har varit tydligt. På många träningar. På matcherna har mycket påmint om förra säsongen och vinsten mot Växjö var bara den sjätte under ordinarie tid – under hela 2019. Säger en del. Det också.

Det kommer fortsätta att svänga, men det gäller att så fort som möjligt hitta så mycket som möjligt av konsekvens och stabilitet. Så innan för mycket superlativer författas vill jag se den här typen av insatser igen och igen och – igen.

Till sist: Jonas Gustavssons betydelse för det här laget kan inte överskattas – men allra bäst var Jonas Holös. Stort plus också till Joe Whitney. Inte bara för målet utan för jobbet i övrigt. Mer sånt.