Det var efter matchen i Karlstad i torsdags. Presskonferensen var avklarad och när jag drog mig bort mot LHC:s omklädningsrum ville Klas Östman, tränaren, höra mer om det som han läst om tidigare under dagen.
– Såg att Nilla Fischer skulle spela vidare, men vara mammaledig. Det har man inte sett förut, sa han.
Jag måste säga att jag applåderade när pressmeddelandet kom. Känns som det bara finns vinnare på en sådan lösning. Linköpings FC får behålla veteranen ett år till, Fischer kan spela vidare med sina förutsättningar och jag tror banne mig att hennes kropp bara mår bra av en och annan träningsledig dag extra.
Jag har – med fog, kan jag tycka – varit rätt elak mot LFC under senaste tiden, men det här var riktigt bra och ligger alldeles rätt i tiden. Klart som sjutton att det på ett bättre sätt måste gå att kombinera mammalivet med fotbollslivet.
Det borde ha gjorts för länge sedan och jag tänker att det är just den typ av annorlunda lösning som grannklubben Linköping HC var så bra på tidigare. Ni vet, när LHC befann sig i framkant i svensk hockey. Var nyfiket, innovativt och hittade nya sätt att jobba och dra in pengar.
Nyemissionen för några år sedan var ett sådant initiativ, men från att ha varit med och tänjt gränser håller LHC sedan ganska länge nu mest till bland alla andra i mittenfåran. Det är synd.
Tunga trion Mike Helber, Johan Hemlin och Christer Mård försvann mer eller mindre samtidigt och parallellt med en annan ekonomisk verklighet har man inte riktigt återhämtat sig. ”För mycket mellanmjölk”, sa Roger Ekström, ordföranden, när han tillträdde och ärligt talat är det fortsatt för mycket av samma procentsats.
Så är det och så har det varit med LFC också. De senaste årens resultat har både sportsligt och ekonomiskt varit för dåliga och jag hoppas att annorlunda upplägget med Fischer var ett första steg på vägen att kaxa till sig och tänka nytt. Både LFC och LHC behöver synas och märkas mer igen.
Offensiva stjärnorna Broc Littles och Markus Ljunghs betydelse kan inte överskattas för det här LHC-laget. Men det finns fler. Som Jesper Pettersson. Niklas Persson har inte utan anledning fått en del kritik för sitt lagbygge under hösten, men med några av nyförvärven har han verkligen träffat rätt. Inte minst när det gäller Pettersson.
Jag antar att backen inte växt så mycket sedan han var i Linköping senast, men det är så det känns. Så mycket starkare och så mycket bättre. Inte bara rent defensivt utan också med mål och poäng. Och är det en sak som vi vet så är det att han inte tar skit från någon. Eller låter någon annan behöva göra det heller.
Det är ett tufft jobb, men någon behöver göra det. Man ska inte underskatta den mentala betydelsen av sånt. Tillsammans med Jonas Junland bildar han nu ett första backpar som klarar av att spela mest och vara som bäst.
Inget lag har under den här säsongen kommit från Ängelholm med poäng och LHC packade in två i bussen hem. Det är riktigt bra gjort och efter den här veckan känns det smått ofattbart att det är samma lag som knappt hade ett rätt veckan dessförinnan.
När jag annars tittar på de senaste LHC-veckorna är det en sak som jag reagerar över.
Spelschemat.
Hur kunde det bli så? Man kan tycka att seriemakarna borde ha fått till det bättre, men vad jag vet går förslagen alltid ute på remiss och då borde väl ändå någon på LHC-kontoret ha slagit larm? De senaste veckornas torsdagar och lördagar: från Timrå till Linköping. Från Gävle till Malmö. Från Karlstad till Ängelholm.
Hm.
Om det handlat om bussåkande och inte om ishockey hade LHC banne mig varit på väg mot SM-guld.