Det hjälpte inte.
Det kanske är att dra det för långt, men så här i efterhand kändes det nästan som bortkastade pengar.
Bottenlaget Rögle kom till spel med nyvunnet självförtroende och med en osedvanligt hög energi.
LHC?
Kom inte alls.
– Vi spelade med huvudet under armen, sa Klas Östman, assisterande tränaren, på presskonferensen efteråt och det var väl ungefär samma känsla för oss på läktaren.
Uppenbarligen var det inte full laddning och koncentration när pucken släpptes och även om förstås Dan Tangnes och övriga ledare har ett stort ansvar faller det allra tyngsta på spelarna.
Visst, det var en tidig, olycklig utvisning på Sebastian Karlsson som ställde till det, men det kändes ändå som att det var trekvartsfart, slarv med detaljer och för många som inte gjorde jobbet fullt ut. Ofta snackas om att "vi var inte där" och det var en rätt passande beskrivning för hur det såg ut.
LHC. Var. Inte. Där.
Efter starka januari har LHC hamnat i en svacka. Vi såg det i två gånger om mot Karlskrona, vi såg det mot Rögle nu (även om det blev bättre). Tre matcher mot lag från undre halvan som borde ha gett gott om poäng.
Nu gav de fyra och var två sekunder från att inte ens ge det.
Det duger inte.
Å andra sidan är jag inte särskilt förvånad. Det brukar ofta se ut så här så här års med en grundserie som närmar sig slutet. Ingenting är klart för LHC, absolut inte, men lagen som slåss om slutspelsplatser och om att slippa kval är påfallande ofta hetare än dem som i första hand ska positionera sig inför avslutningen.
Det är säkert både naturligt och mänskligt, men så klart inte okej för det.
Sen ska också sägas att det var starkt att komma tillbaka, vända matchen och utan Kristian Näkyväs onödiga utvisning på slutet tror jag att LHC rest från Skåne med tre poäng i stället för bara en.
En sak till:
Tvådomarsystemet har ofta sina fördelar, men den här gången hade det inte behövts. Mikael Nord såg och tog samtliga utvisningar under 60 minuter, även när Daniel Winge var betydligt närmare situationerna.
Snacka om ojämlikhet på jobbet.