Pratade med Tommy Jonsson efter träningen i måndags. ”Vi kan inte släppa in så många mål och måste starta matcherna mycket bättre”, sa LHC-tränaren.
Tjenare.
Det tog Växjös stjärntjeck Roman Horak en halvminut att spräcka nollan. Fem minuter senare var det 2–0 och LHC var så ihåligt, så sårbart och så bräckligt att det nästan var smärtsamt att se.
I det läget kändes det ungefär lika troligt att jag skulle gå hem till Linköping som att ett redan skadeskjutet LHC skulle vända och vinna. Det var en mardrömsstart deluxe som hade kunnat ta knäcken på vem som helst, men på något sätt var det som att det där och då inte längre fanns något att förlora.
Applåd för den vändningen. Applåd för den karaktären.
Jag vet inte hur många träningar och matcher jag sett sedan i somras, men många är det, och trots det har jag svårt att få något riktigt grepp om det här laget. På 56 poäng och med några sämre insatser i ryggsäcken gick resan till Växjö och vi undrade vart man var på väg.
Nu blev det seger, breda leenden och något förbättrat läge i tabellen.
För det första ska sägas att oavsett form på Växjö så är det starkt att åka dit och vinna, även om det mästarlaget håller allt annat än mästarklass för tillfället.
För det andra vill jag ändå vänta med de kraftiga applåderna tills att LHC visar något liknande i match efter match och kväll efter kväll. För att den här säsongen ska sluta lyckligt måste fortfarande ojämnheten slipas bort. Det svajar för mycket. Mellan matcher. Under matcher. Så till att börja med behövs en seger till i något av mötena med Skellefteå senare i veckan. Det är lika bra att ta den direkt på torsdag. Streckstriden har utvecklat sig till rena skräckstriden och en poäng hit eller dit kan bli helt avgörande för var du hamnar.
Det här med alla skador och annan frånvaro börjar annars nästan bli skrattretande. Lukas Bengtsson har varit borta ett tag nu, Mattias Bäckman har inte spelat sedan i höstas och mot Växjö var inte heller Eddie Larsson med i LHC-uppställningen.
Tre av de fyra tyngsta backarna borta.
Jag har nog aldrig varit med om maken när det gäller skadefylld säsong och det är dessutom toppspelare som saknas. Hela tiden. Är det inte de bästa backarna som nu, så var det bästa forwarden (Broc Little) under två månader i höstas.
Men oavsett spelare att tillgå är viktigaste uppgiften för Tommy Jonsson & Co att hitta en stadig och defensivt fungerande struktur. En gång för alla är det där det måste börjas. Offensivt finns nog med spets för att skapa farligheter ändå.