På ett direktsänt möte tog självaste ordföranden i Riksidrottsförbundet, Björn Eriksson, ton på sitt myndiga vis. Ledare på båda sidor av innebandykonflikten satt där som små lärjungar i svenska idrottsfamiljen. De lyssnade, sade förenande saker efteråt, och allt verkade på väg mot en lösning, med storebrors överinseende.
Men nu är de i gång igen, småsyskonen. Helt plötsligt är det inga förhandlingar längre, anmälningar till seriespel godkänns inte och bråket är i full gång. Att det ska vara sånt ögontjäneri när ingen ser på.
Men faktum är att nu ser alla det här, alla vi i media och alla i hela innebandy-Sverige som älskar den här sporten. Vi tvingas se på när vuxna ledare, aktiva i decennier allihopa, bråkar som barn i sandlådan.
Jag tycker det var helfel när den ena sidan över huvud taget andades om en utbrytarliga. Det de kallar PFL är dömt att misslyckas på förhand och kan aldrig bli något annat än en ödesdiger och förstörande parantes.
Det den andra sidan gör nu genom att inte godkänna anmälan till sitt eget seriespel är om möjligt ännu mer åt skogen. Vad vill de uppnå? Enda konsekvensen är ju att förbundet förstör sin egen sport.
Det finns bara en väg framåt i det här, att komma överens. Båda sidor använder ord som katastrof och tragedi, och det är verkligen vad det blir. För båda sidor.
Lös frågan, annars måste innebandy-Sverige se till att välja nya människor som löser frågan.